Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

"Jag skiter i att det ska vara något uppfostrande syfte"

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-15

Hennes barnböcker nämns ofta som ­exempel på normbrytande skildringar.

Men själv tänker Pija Lindenbaum inte i de ­banorna.

– Att det ska vara något uppfostrande syfte, det skiter jag i, säger hon.

Pia Lindenbaums barnböcker nämns ofta som goda exempel av genusvetare.

Pija Lindenbaum, 55, har fått flera priser, bland annat Augustpriset, för sina barnböcker.

De nämns ofta som goda exempel av genusvetare.

En bok som rekommenderas flitigt är ”Kenta och barbisarna” från 2007, ­något Pija Lindenbaum ­inte har något emot.

– Men ibland tänker jag ”shit, det går ju inte framåt”. Det känns som att det inte har hänt så mycket de senaste åren. Det är samma saker som anses problematiska när barn rör sig utanför könsmallarna, säger hon.

Beskriver en känsla

Hon har ingen ambition att ­göra politiskt korrekta barnböcker ­utan tar utgångspunkt i en händelse eller en känsla hon vill beskriva.

– Sedan märks det ju vilken inställning jag har i grunden. Men det konstnärliga kommer i första hand, säger Pija Lindenbaum.

Ändå var det ingen slump att hennes första bok, ”Else-Marie och småpapporna”, fick en flicka som huvudperson. När hennes egen dotter var liten upptäckte hon hur ont det var om bilderböcker om flickor.

– Där säger jag väl lite emot mig själv. Men det var också lättare för mig att relatera till och beskriva en flicka, säger ­Pija Lindenbaum.

Ett faktum i bokbranschen är att böcker om pojkar säljer bättre, eftersom de ges till både pojkar och flickor. Böcker om flickor förväntas dock inte roa pojkar.

– Just därför är jag så glad att så många pojkar läser mina böcker om Gittan.

Mammor som fans

Annars verkar mammor vara hennes största supportrar. Åtminstone att ­döma av den respons hon får via bokhandlar, bibliotek och bokklubbar.

– Det är alltid pappor som har problem med mina böcker. Till en bokhandel kom mammorna och köpte mina böcker före jul. Efter jul var det papporna som lämnade tillbaka dem, ­säger Pija Lindenbaum.

Vad tänker du då?

– Jag blir ganska förvånad. Jag vill inte tro att det fortfarande är så.