”En timme från jobbet mot ett minne för livet”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Det är svårt att veta hur mycket dagisbarnen bryr sig om de har en publik på luciatågen eller inte. Åtminstone de yngre.

De har fullt upp med att trassla in sig i sina tomteluvor och pepparkaksdräkter, och sångerna som de har övat i flera månaders tid och kan som rinnande vatten kommer ändå att bytas mot förskräckta, gapande och ljudlösa hål till munnar, så fort lokalerna fylls med vuxna människor.

Men när man nu har bestämt att göra tågen till en föräldratillställning, kan man vara säker på att barnen kommer att vilja att just deras föräldrar ska vara där. För att jubla och för att trösta.

Och det är ju en anledning som borde räcka för att man ska vara med, vare sig man tycker att det är roligt eller inte, om man inte har speciella skäl för att utebli.

Att man har en vanlig dag på jobbet är inget speciellt skäl. Nästan alla som är där jobbar ju, annars skulle deras barn förmodligen inte gå på dagis.

En nära deadline för något stort projekt kan ju vara en anledning. Men det lär inte drabba särskilt många, och det kan knappast vara förklaringen till varför bara 30 % av papporna kommer, medan mer än hälften av mammorna går.

Nej, det är samma gamla mönster som ligger bakom. Mammorna går dit med en stor portion pliktkänsla, därför att de av tradition har lärt sig att de har huvudansvaret för barnen. Att inte vara där är ett moderligt misslyckande.

Om papporna kommer är det ju kul, men det är ingen fara om de inte gör det – de är ju pappor. Deras huvudansvar är att jobba.

Pappornas pappor kom inte heller på luciatåg – minnena därifrån delar de med sina mammor.

Och så rullar det på. Barnen lär sig tidigt vem som har ansvar för vad. Det lagras i kroppen på dem och sitter kvar där, hur fritt de än försöker tänka när de blir stora.

Idag finns en chans att vara med och ändra på det. Det är ett bra byte. En timme från jobbet mot ett minne för livet.