"Fria" viljan att raka sig – inte särskilt fri

helskärm

Ack som jag väntade på min kroppsbehåring. Jag synade varje liten vrå av min lekamen flera gånger om dagen och bad till högre makter om att det snart skulle poppa upp någonting synligt på ytan. Något litet bevis på att även jag skulle förvandlas från pojke till man. Och när de första stråna äntligen visade sig, tog jag emot dem med både stolthet och lättnad.

Så laddat var det med kroppsbehåring. Det var en inträdesbiljett till vuxenlivet och det första steget mot att bli accepterad som en sexuell varelse.

Minst lika laddat och spännande var det med kvinnlig kroppsbehåring. Speciellt som det började dyka upp på jämnåriga tjejer, när man själv hade år av väntan framför sig.

Jag minns en tidig upplevelse i mellanstadiet, på ett knattedisko på ungdomsgården. Bakom disken där man kunde köpa läsk och popcorn stod en flicka som var ett par år äldre än jag, kanske tolv eller så. Hon bar ett linne och varje gång hon rörde armarna kunde man skönja en tjock matta av svart hår i hennes armhålor. Det var någonting enormt tilltalande med de där buskarna. Framför mig stod inte en liten flicka, utan en kvinna – kapabel att bli en mamma om hon bara skulle vilja.

Upplevelsen kändes närmast erotisk och var kanske rent av det mest upphetsande jag dittills hade varit med om. Tjejers kroppsbehåring var som ett kvitto på könsmognad och laddat med sexuell kraft.

Bara tanken på håriga armhålor och lurviga kön var så eggande att man blev yr i huvudet.

Senare kom vändningen, utan att man riktigt förstod hur det gick till. Plötsligt var det äckligt och okvinnligt med kroppsbehåring. Det skulle alla tycka och höll man inte med så var man äcklig själv. Det väcktes en medvetenhet om de tydliga signalerna från media om vad som var passande och inte. Trender accepteras ofta som sanningar, utan att ha blivit ordentligt ifrågasatta.

Man kan ju förmoda att dessa hårborttagningstrender, som faktiskt rör sig bort ifrån den ursprungliga kvinnligheten, handlar om att betona skillnader mellan kvinnor och män (vem som nu tjänar på det?).

Eftersom kvinnor i regel har mindre behåring än män så blir de ju, i ett aningen tillskruvat resonemang, ännu kvinnligare med ännu mindre hår.

Vi är en produkt av vår tid och man får göra vad man vill med sin hårväxt, men man ska vara på det klara med att den fria viljan inte alltid är särskilt fri. Vad som är snyggt och fult, sexigt och osexigt har man inte kommit på själv, det är ett resultat av trender och traditioner.

Folk har attraherats av varandra långt före rakapparaternas och modemagasinens tid. Så det mest naturliga, det djuriskt ursprungliga, måste vara att betrakta behåring som en självklarhet. Det är en ganska enkel ekvation. Eftersom kroppsbehåringen kommer som ett resultat av att flickor blir kvinnor, så ÄR det kvinnligt med kroppsbehåring, i en biologisk mening. Det är ingen smaksak utan ett faktum.

Så om man påstår att det är äckligt och okvinnligt, så är man inte bara osympatisk, utan också en smula dum i huvudet.