”Vilka finns då kvar att anställa?”

Terri Eriksson undrar viilka som blir över när invandrare, unga utan jobberfarenhet, 55-plussare och småbarnsföräldrar gallrats bort

helskärm

Fortfarande är många arbetsgivare negativa till att anställa småbarnsföräldrar, enligt en SCB-undersökning.

Det är bara att konstatera att de är riktiga suckers.

Inte SCB, alltså, utan arbetsgivarna.

De har helt missat vilka fantastiska anställda de flesta småbarnsföräldrar är.

Visst, vi är föräldralediga, hemma med sjuka barn och jobbar deltid.

Vi springer på utvecklingssamtal och avslutningar.

Men när vi jobbar så jobbar vi hårt, för att visa att vi kan.

För att inte hamna på efterkälken och få stämpeln som ”hopplös småbarnsförälder”.

På mitt förra jobb åt småbarnsmammorna lunch vid datorn för att kunna gå tidigare med gott samvete.

De andra – barnlösa singlar och 40-plussare – tog långluncher och passade dessutom på att glida förbi Intersports vårrea under eftermiddagen.

Småbarnsföräldrarna jobbade sig blå (jag har en kollega som fick problem med njurarna för att hon inte tog sig tid att kissa – helt galet), sprang från jobbet vid halv fyra och skickade dessutom mejl på kvällen medan de kokade havregrynsgröt.

Jag vågar påstå att majoriteten av de deltidsarbetande föräldrar jag har arbetat med har fått lika mycket gjort som heltidsanställda. Hela jobbet – 80 procent av lönen. Det är ju drömmen för en vilken arbetsgivare som helst.

Dessutom, småbarn växer. Fort.

Det är inte så att en småbarnsförälder ALLTID kommer att ha treåringar hemma.

Vips är barnen så stora att de kan gå hem själva från skolan, barnsjukdomarna är avklarade och man är tillbaka på heltid igen.

Och ofta jäkligt lojal mot den arbetsgivare som lät en gå på förskolans sommarfest utan att knorra.

Som förstod att man inte kan vara på jobbet när barnen är fullpepprade med vattkoppor och som inte la viktiga möten vid 16, så att dagishämtarna hamnade utanför.

För övrigt: Om vi inte vill anställa invandrare (att utlandsfödda har svårare att få jobb är ingen nyhet), inte unga utan jobberfarenhet (bortskämda och oansvariga), inte 55-plussare (dom är ju så gamla och mossiga) och inte småbarnsföräldrar ( jobbar deltid och vabbar för mycket) – vad återstår?

Svenska män och kvinnor mellan 42 och 55?

Lycka till, säger jag bara.