”Så himla jämställt är det inte på tv”

”När en brud syns i rutan måste karaktären vara allt från rolig till utomjordiskt sexig”

Jag är på många sätt en riktig genuspolis.

Jag diskuterar gärna könsroller på föräldramötet, debatterar kvotering på lördagsmiddagarna (japp, jag är för) och skippar barnböcker där pojkar enbart är starka och flickor enbart är söta och mammor bara bakar bullar.

helskärm

Men att det skulle vara ett jämställdhetsproblem att tv-seriernas rollkaraktärer är för jämställda – nej, jag är inte riktigt med på det tåget.

Visst, det är ett intressant diskussionsunderlag, men det är också allt det är.

För det första:

Så fantastisk jämställt är inte livet i tv-världen.

Visst ser vi allt oftare smarta kvinnliga snutar, läkare och advokater. Vi har till och med fått en stenhård kvinnlig MC-ligaledare, tack vare serien ”Sons of Anarchy”.

Men fortfarande är de flesta snutar, läkare, advokater och ligaledare män. Och när kvinnorna är det, då är de inte bara framgångsrika medicinare eller jurister. De är i stort sett alltid supersnygga också.

Ta till exempel mitt favoritprogram just nu: ”The Mentalist”. Jag älskar ”The Mentalist”, men man kan inte komma ifrån det faktum att medan de manliga snutarna Kimball Cho och Wayne Rigsby bara är vardagliga snutar så är utredarna Teresa Lisbon och Grace Van Pelt så foxy att skurkarna bara smälter i förhörsrummen. Båda ser kort och gott ut som regerande skönhetsdrottningar.

Tv-världen lider fortfarande av Modesty Blaise-komplexet: när en brud syns i rutan måste karaktären vara precis allt från rolig till utom­jordiskt sexig.

Visst finns det undantag, men de brukar antingen vara förpassade till kanalernas natt-tablå eller till en roll som någons halvdebila syrra eller ­oknullade chef.

För det andra:

Så dumma är inte tittarna.

Att Geena Davis under en kort tid var president i den fiktiva världen får nog ingen att tro att verkligheten ser ut på samma sätt.

Även om man har lätt att uppslukas av tv-serier minns säkerligen alla att USA:s presidenter de senaste hundra åren aldrig har haft feminina namn som Mackenzie, som den kvinnliga presidenten i ”Commander in Chief” hette.

Verklighetens presidenter har i tur och ordning hetat Barack, George, William, George, Ronald, James, Gerald, Richard, Lyndon, John, Dwight, Harry, Franklin, Herbert, Calvin, Warren, Woodrow och William. Svårt mansdominerat kan man väl säga utan att överdriva.

Och nej, det såg inte mer flerkönat ut under tidigare decennier heller.

Den enkönade representationen i Vita Huset har pågått sen 1789 (i 221 fucking år!) och ser inte ut att vara på väg att förändras.

För övrigt är Sverige inte ett dugg bättre med våra Göran, Per-Albin och Fredrik, även om Mona Sahlin kanske kan ändra på dödläget.

Fast det kan ingen tv-serie i världen påverka åt något håll, är jag rädd.