Jag sa JA! och NEJ! till bröllop

helskärm

Jag tillhör inte den där falangen tjejer som alltid har drömt om Det Stora Bröllopet. Vit tyll, utdragna sittningar och presenter i form av Sverigeskålar har snarare framstått som ett hot än ett löfte.

Kanske är jag en smula präglad av min mammas måttligt muntra äktenskapsmantra: ”Varför ska man gifta sig? Det blir ju så krångligt att skilja sig sen!” Så levde också mina föräldrar ihop under 30 år utan att någonsin gifta sig.

Och gång på gång fick ju mamma rätt. Syskon, kusiner, vänner – alla separerade de med buller och bång och ja, det var verkligen krångligare att göra slut om man var gift. Särskilt den spanska falangen av släkten har gjort det till en grej att ha riktiga Hollywoodskilsmässor som slutar med rättegång och att man aldrig talar med varandra igen.

Nej, äktenskap imponerar inte.

Hur som helst blev jag för snart åtta år sen friad till av killen jag ville leva resten av mitt liv med. Det var lätt att tårögt svara ja. Klart jag vill!

Problemet var att jag sa nej till nästan allt annat som hör bröllop till:

Nej, jag vill inte klä ut mig till tylltårta, jag är ingen fånig dekoration.

Nej, jag vill inte ha både förlovningsring och vigselring för att som kvinna lova ”dubbel trohet”. Det räcker med att vara lika trogen som min man.

Nej, jag vill inte ha morgongåva som tack för oskulden. Lägg av!

Nej, jag vill inte ha min blivande mans efternamn. Varför skulle jag vilja det? Jag har två fullt fungerande efternamn som står honom fritt att anta om han är sugen på att heta som jag.

Nej, jag kommer ABSOLUT inte att föras fram till altaret av min pappa som en annan skolflicka på väg till uppropet i första klass. Jag går själv, tack.

Det är fanimej inte lätt att vara en modern kvinna när man ska bli en del av en totalt omodern tradition. Men visst går det.

Vi skippade alla könsstereotypa krav och ljumma släkttraditioner. Det var ändå helt oförenligt att vägra vigsel som mina föräldrar gjort, att gå i mina svärföräldrars spår och gifta oss i Svenska kyrkan och att samtidigt gifta oss katolskt som hela spanska släkten. Hur ska den kompromissen se ut? (Att vägra katolsk-protestantisk vigsel? ).

Mina gamla killkompisar deltog på möhippan, brudklänningen gick i brunt och guld (och är fortfarande tidernas snyggaste brudklänning) och jag och min man gick fram till vigselförrättaren hand i hand.

Det blev en kanondag – och en kanonfest.

Och jag heter fortfarande Herrera Eriksson i efternamn. Det är inte snyggt, men det är mina efternamn.

Förresten är min mans efternamn fulare.