Därför gråter ni inte, män
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-07
Bilden av hur vi reagerar när livet blir kaos är tydlig
Stora starka män gråter inte. Kvinnor bryter ihop. Eller?
Bilden hur vi reagerar när livet blir kaos är tydlig.
– Den här normen kan avgöra om en deprimerad person söker vård eller inte, säger forskaren Arja Lehti.
Frågar du en manlig vän eller kollega när han grät senast blir svaret säkerligen trevande. ”Jag minns inte”, ”flera år sedan sist” eller möjligen ”glädjetårar över ett OS-guld”.
Salta, bittra tårar över att livet känns svårt och tungt, tja, det är ju helt enkelt inte manligt. Att bryta ihop, snyfta och gråta är något som kvinnor håller på med. En riktig karl biter ihop, borstar av sig och går vidare i livet. Han ska inte tillåta sig att bli deprimerad, eller hur?
– Faktum är att den här normen lever kvar i samhället. Att mannen ska vara stark, stoisk och rationell. Att det är lågstatus, svagt och kvinnligt att prata om känslor eller må psykiskt dåligt. Och studier visar att den här normen kan vara en delförklaring till att färre män än kvinnor söker vård för depression, säger medicinforskaren Arja Lehti.
Hon disputerade nyligen vid Umeå universitet med en avhandling om hur män och kvinnor reagerar vid psykisk ohälsa. Hon betonar att det finns flera förklaringar till varför vi reagerar så olika när livet blir tungt, men att rådande normer ligger djupt rotade.
Kvinnor vänder sig inåt
Män tacklar livets tuffa tider genom att bli utåtagerande. Ångest och desperation kan ta sig uttryck i aggressivitet och ilska eller missbruk av alkohol, spel eller sex. Kvinnor däremot vänder sig inåt och beskriver symptom som total trötthet och uppgivenhet. Medan män oftast lägger skulden på yttre omständigheter, anklagar kvinnan sig själv för att hon känner som hon gör.
– En man som är deprimerad söker ofta vård för smärta i kroppen. Han berättar om de fysiska symptomen, vilket gör att man kanske inte reder ut de egentliga problemen. Detta kan i sin tur leda till att männen faller genom stolarna i vården, säger Arja Lehti.
Psykiatrikern Wolfgang Rutz är inne på samma spår i tidningen Modern Psykologi:
– När de här männen inte fångas upp av vården valsar de runt i missbruksvård, hos sociala myndigheter, polisen och kronofogden och orsakar skador vart de än kommer. En stor del av allt familjevåld har sin upprinnelse i obehandlade depressioner, menar han.
Normen för hur en ”riktig karl” ska bete sig finns inte bara i bakhuvudet hos männen själva. Utan även till viss del hos läkarna. Medan kvinnor tenderar att överdiagnostiseras när de berättar om sina symptom tenderar männen att underdiagnostiseras på just det här området. Kriterierna för depression har utgått i från ett kvinnligt perspektiv.
Men hur är det egentligen, finns det någon som helst sanning i bilden av en manlig respektive kvinnlig reaktion på stress i Hollywoodfilmerna?
Iskalla Bruce Willis i ”Die hard” springer genom explosioner med en skrikande tjej i armarna utan att röra en min.
Paul Hogan lägger pannan i djupa veck när vännerna äts upp av en krokodil i ”Crocodile Dundee” — men bryter ihop — det gör han inte. Den biten står hans motspelerska för när hon får ett hysteriskt utbrott på en krokodil som öppnar käftarna. För att inte tala om alla westernfilmer där männen inte pratar, de agerar.
Melankoli högstatus
Så hur har det här idealet skapats? Arja Lehti refererar till Karin Johannissons bok ”Melankoliska rum”.
– En gång i tiden var depression och melankoli högstatus bland intellektuella män. Lidande och sorgsenhet var något som signalerade att man hade en känslig konstnärssjäl. Men någon gång på 1900-talet blev känslor sammankopplat med kvinnlighet. Och därmed lågstatus och svagt.
Hon fortsätter:
– Sedan jag började forska på det här området 2002 har depressionsdiagnoserna ökat oerhört. Men det pratas mycket sällan om perspektivet manligt-kvinnligt, säger hon.
Men är kvinnor generellt sett deppigare än män?
– Ser man till sammanhanget kan det vara så att kvinnors livssituation kan vara tuffare, sett ur ett maktperspektiv. Det finns också undersökningar som visar att ungefär dubbelt så många kvinnor som män får diagnosen depression.
– Samtidigt är 80 procent av de som tar livet av sig män. 80 procent. Kanske var det så att vården sattes in för sent.
Och bilden av den ”känslokalle mannen” — hur kan den nyanseras?
– Genom att lyfta upp normen till ytan och diskutera den i media, skolor och i vården. Genom utbildning och fokus på attityder och kontextuella sammanhang. Det har vi allt att vinna på, säger Arja Lehti.
När ska man söka vård?
Om man är nedstämd under minst två veckor och har andra symtom på depression kan man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral.
Om man mår så dåligt att man tänker på självmord ska man söka vård direkt på en vårdcentral eller akutmottagning.