”Jag trodde att alla läste för sina barn”

Malin Wollin

Malin Wollin undrar varför man har skaffat barn om man inte orkar läsa för dem

helskärm

Jag minns så väl ett föräldramöte för ett par år sedan där vi blev placerade i grupper för att gemensamt diskutera olika situationer i vardagen med barn.

Det handlade om filmer, godis, gränser och läggning.

Läggningen är helvetet på jorden med barn som aldrig vill att dagen ska ta slut.

Vi har en sjuåring som tror att när kvällen kommer är själva livet över och förbi.

Inte för att hon har dödsångest, hon har bara en fast övertygelse om att hon aldrig kommer ha så roligt som har har just nu.

Varje kväll samma sak.

Då är det lätt att drömma sig tillbaka till singellivet och middag framför repriser av Vänner.

Men Joachim kämpar på (jag har paxat att lägga ettåringen. Smooth.) och trots att det är skrik och bråk och ”öppna munnen” och ”gå och kissa har jag sagt” och nattlinnen som aldrig träs över huvudet och ”sista chansen nu” så slutar det alltid med att Joachim ligger uppkrupen med ett flickebarnshaka nyfiket på sina axlar.

Vi läser varje kväll för tjejerna, det har vi alltid gjort.

Och ställer vi in på grund av extremt dåligt uppförande gråter de sig till sömns.

Jag trodde att alla läste för sina barn på kvällarna tills föräldramötet med diskussionsgruppen.

”Vi läser inte på kvällarna, gör man det en gång så måste man ju fortsätta med det” sa en pappa och jag blev stum (händer ibland).

Ja, det är liksom det som är tanken, att man ska fortsätta.

Hela livet med barn är en enda fortsättning av upprepningar och rutiner.

Om man inte orkar läsa en godnattsaga för sina barn, vad orkar man då?

Om man inte orkar läsa för sina barn, varför har man då skaffat barn?

Låna Herr Muffin och SKÄRP TILL SIG.