”Det hade varit lättare om han haft cancer”

Lenas man vände sig emot henne när han blev deprimerad

I tio år levde Lena med en man som hade depressioner.

Ibland tänkte hon att det hade varit lättare om han hade haft en ”riktig” sjukdom, som cancer.

– Då hade vi åtminstone kunnat kämpa tillsammans. Nu vände han sig emot mig när han behövde mig som mest, säger hon.

helskärm

Tolv år, så länge hade Lena varit ihop med sin man när livet plötsligt förändrades.

De var ett fantastiskt par, berättar hon, och hade levt ett dynamiskt och socialt liv tillsammans. Därför tog det lång tid för henne att förstå varför han började bete sig så märkligt.

– Det smög sig på. Det började med att han sade sig ha en massa exotiska sjukdomar, säger hon.

Efter den första tidens oro började Lena tänka att hennes man blivit hypokondriker. Men allt oftare satt han också i soffan och stirrade in i tv:n – timmar i sträck. Efter fem år insåg hon till slut att det rörde sig om en depression.

– Det svåraste är att acceptera att det är en sjukdom. Man tänker ”lägg av, du har ett bra jobb, tjänar pengar och har ett friskt barn. Vad fånig du är, jag går ju inte runt och ojar mig”, säger hon.

Fick humörsvängningar

Men när Lena till slut förstod försökte hon få sin man att ta kontakt med olika psykologer. Själv sade han att det inte var något fel på honom. Han började också få humörsvängningar, och förebrådde Lena att han mådde som han gjorde.

– Han sade 'om man är gift med en kvinna som du kan man ju bara bli sjuk'.

Dagen efter kunde de hårda orden dock bytas ut mot kärleksförklaringar, då mannen sade att Lena var den enda anledningen till att han orkade leva.

Hon beskriver de första åren som förskräckliga. De kunde inte träffa andra människor, inte resa bort. Ständigt orolig lärde hon sig att läsa sin mans humör genom hans uppsyn.

– Men jag fick höra att det är en sjukdom och tänkte att han ju inte rår för det, och att jag därför måste stå ut, säger hon och fortsätter:

– Jag tänkte att det nog skulle gå över snart, och att det nog blir som förut.

Accepterade för mycket

Lena blev nykter i sitt sätt att vara. Hon skötte hemmet och deras son. Dessutom tog hon kontakt med läkare, skjutsade sin man till olika terapeuter och behandlingshem.

– Kanske var det fel. Han säger idag att om jag hade varit mer kärleksfull så hade det kanske aldrig gått så långt.

Men det blev allt jobbigare för Lena att alltid ställa upp. Ingen frågade någonsin om hon behövde hjälp.

– De första åren accepterade jag för mycket. Jag sade aldrig nu räcker det. Jag visste inte hur jag skulle reagera på hans utbrott, skulle jag också skrika eller gå undan som en hund?

Efter ett antal år var hennes man dessutom otrogen, och efter det började Lena förändras. Hon som alltid varit en positiv person gick runt iskall, med ett stenansikte.

– Till slut spelade det ingen roll vad han sade. Det var en skyddsmekanism för mig att sluta ta åt mig, säger hon.

Var helt slut

Slutligen, efter alla år, hamnade hennes man på ett behandlingshem för utbrända, där han fick hjälp. Han mådde äntligen bra och de var vänner igen.

– Egentligen skulle jag ju ha varit jätteglad. Men jag var helt slut och kunde inte uppskatta att han kommit så långt. Jag hade avstått från så mycket under så många år. Men han fattade aldrig det, säger Lena.

Hon lämnade sin man, efter att ha levt tio år med hans depression. En väckarklocka var att till och med deras son undrade varför hon egentligen stannade kvar. Men fortfarande vet hon inte om det var rätt beslut. Hade han haft någon fysisk sjukdom skulle hon aldrig gått, säger hon.

– Jag tänkte ofta, tänk om han hade haft cancer. Då hade vi kunnat fightas gemensamt. Jag förstår inte varför han vände sig emot mig när han behövde mig som mest.

Fotnot: Namnet Lena är fingerat.