"Vi tvingas leva ett dubbelliv"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-24
Många av fördomarna som Fucking Åmål skildrade lever kvar ännu
”Visst får man blickar, men jag väljer själv hur jag ska leva mitt liv”.
Så skriver en ung lesbisk tjej i ett mejl till Aftonbladet.
10 år efter Fucking Åmåls premiär vill många berätta hur det är att vara homosexuell i en småstad.
Men få vågar träda fram med sitt namn.
Stolta, kära – och luttrade. Så låter många av de homosexuella unga par som mejlat in till Aftonbladet. Tio år efter att Fucking Åmål skildrade svårigheterna med att vara gay i en småstad kvarstår många av problemen. Det vittnar bland annat två unga tjejer i Gällivare om, 17 och 18 år gamla. De hade en nära kompisrelation innan de blev kära, och genast började det viskas i skolkorridorerna. Båda tycker att det finns mycket negativa attityder mot allt utanför ”det normala”.
”Vi är lyckliga tillsammans men visar det inte utåt” , skriver de. Än så länge har de bara kommit ut inför familj och närmaste släktingarna. Men dessa reagerade negativt och ville inte att paret skulle offentliggöra sin relation. De skämdes och trodde att tjejerna kunde skada både sitt eget och familjens anseende.
”Så nu lever vi ett typ av dubbelliv i väntan på att starta ett ’nytt liv’ tillsammans på en större ort där vi faktiskt kan vara de vi är”, skriver de.
Många kollar
Två andra tjejer, också 17 och 18 år gamla lever i Kiruna och har liknande problem. Den ena tjejens mamma är emot homosexualitet. Vännerna tycker däremot att det är okej att de är ihop. Men på stan får de ofta blickar.
– Det är inte så många här uppe i Kiruna som är homosexuella, eller så vågar de inte visa det, så folk brukar nästan kolla chockerade på mig och min flickvän när vi går och håller varandra i handen, pussas eller något åt det hållet, skriver ena tjejen.
Också två tjejer från Eskilstuna berättar att många tittar, men menar att det inte gör så mycket när man är kär. Någon enstaka gång har personer skrikit ”lebbjävlar” och liknande efter dem. Men ibland har de också fått mer positiva reaktioner.
– En gång kom det till och med fram två tjejer till oss och frågade om vi var lesbiska och när vi bekräftade tyckte de att vi var modiga som vågade visa det öppet.
Själv har de inte sett många som är öppet homo- eller bisexuella i Eskilstuna.
– Så man sticker väl ut lite, skriver de.
Vill flytta
Också Lennart Lidström, som arbetar för RFSL i Umeå, märker att en hel del unga homosexuella tvekar inför att komma ut, av rädsla för vad omgivningen ska tycka.
– Många som jag pratar med vill inte tala om det eftersom de känner på sig att deras föräldrar kommer att ha svårt att kunna ta till sig det, säger han.
Lennart Lidström menar att det inte heller tas på allvar i skolorna. I flera fall har han sett att man inte lyssnar på unga som känner sig mobbade för sin sexuella läggning. Och flera av läsarna berättar också om hur jobbiga blickarna i skolan är. Många föredrar att flytta till anonymiteten i en större stad.
– Där finns det fler homosexuella, så man inte sticker ut lika mycket, säger en av tjejerna.