”Fortsätter rutinerna utanför magen?”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Min dotter åt i princip allt som serverades när hon var bebis och introducerades för fast föda. Antingen berodde det på den träning i allsidig kost hon hade med sig från när hon låg i magen, eller på att det inte serverades någonting annat, och att hon inte hade tillräckligt med livserfarenhet för att protestera.

Sin goda träning till trots sitter hon nu lik förbannat, tre år gammal, och plockar i maten. Helt bestämd på vad hon gillar och inte gillar. Men när hon inte riktigt ser vad det är, gillar hon oftast även det hon inte gillar, varför jag misstänker att det inte har så mycket med smaken att göra. Sannolikt har hon påverkats av hur andra tycker på dagis.

När barn kommer upp i den här åldern försätter sig en del föräldrar i den hopplösa ”korv och makaroner”-fällan. Oron över att barnen inte får i sig tillräckligt mycket, i kombination med allt trix och tjat, gör att alternativen börjar dyka upp. Då är det svårt att backa sen och man kan behöva laga tvårätters tills de blekfeta och håglösa barnen tar studenten. Ställs hunger mot allsidig kost däremot, kommer alla med en naturlig överlevnadsinstinkt att äta förr eller senare.

Att barn börjar tränas i smaker redan som foster är ju inte så underligt, om de har fullt utvecklade smaklökar redan från femton veckors ålder. Men vad hjälper det om man inte fortsätter med rutinerna utanför magen? Om mamman pressar i sig broccoli under graviditeten, trots att hon hatar det, är det ju svårt för bebisen att handla det själv sen.

Den största fördelen med den tidiga träningen måste vara att det inte finns något utrymme för protester. Matslangen går rätt in i magen, och det är svårt att peta bort salladen när man tar sig en klunk av fostervattnet.