”Jag har aldrig mött curlingmaken"
Uppdaterad 2011-10-24 | Publicerad 2011-10-21
Läs Åsa Erlandsons krönika
Jag säger inte att han inte finns. Jag säger bara att jag aldrig har mött curlingmaken, han som projektleder familjen och håller koll på allt från gympapåsar till lappar från skolan. Ingen annan jag känner heller har gjort det. Och jag tror inte att jag lever i någon bubbla.
2008 kom författaren Gunilla Bergenstens bok ”Familjens projektledare säger upp sig”. Hon ställde upp i minst 50 intervjuer där journalisterna även ville ha en motvikt, en manlig projektledare. Folk blev ju så provocerade och ropade ”Gunilla har fel, det finns faktiskt massor av familjer där mannen gör allt”.
Tro mig, de letade men hittade INGEN. Av det kan man dra olika slutsatser om manliga projektledare:
1. De är medieskygga.
2. De finns inte.
Avsaknaden av manliga projektledare beror inte på att män jävlas. Inte för att de är dumma i huvudet heller. Jag tror inte det beror på någon genetisk skada heller. Låt oss bara konstatera att så här ser det ut i de flesta familjer, även bland dem som delar upp föräldraledigheten.
För det är ofta där diskussionen stannar: ”Vad bra att Pelle var hemma med barnen ett år”. Och så tror man att nu var det jämställt. Men det som gör mig vardagstrött är resten: det eviga plocketiplocketiplocketiplocket som gör att man alltid har en upphittad barnstrumpa i handen eller födelsedagspresent som ska inhandlas (alternativt påminnas om).
Att administrera en barngarderob låter lätt på pappret men är inte det: Sortera ut urvuxna plagg, dela upp i kassar till Blocket, förklara för Blocketmänniskorna det som redan står i annonsen, slutligen ge upp och kånka iväg allt till Stadsmissionen.
Män kontrar jämt med att de byter vinterdäck. Men tro mig, det är inte tillnärmelsevis lika själsdödande (ja, jag har provat). Däcken ska bytas en gång om året och ger konkret resultat. Barnkläderna/gympapåsarna/lapparna tar aldrig någonsin slut och är, med Gunilla Bergenstens ord, som att leva med en hel infrastruktur i huvudet.
Om du är man och familjens projektledare och läser det här och blir förbannad: Snälla hör av dig! Ingen skulle bli gladare än jag. Då lovar jag trycka upp ett plakat med texten ”Åsa hade fel (i ett fall)”.