”Jag ryser lite och det känns fel på något sätt”

Initialt när jag läser om förslaget om skolplikt från tre års ålder, ryser jag lite och det känns fel på något sätt. Kanske för att jag tänker att så små barn främst ska leka.

Förslaget går ut på att man bör utöka skolplikten nedåt, eftersom barn som vistas i förskola i mer än tre år utvecklas och presterar betydligt bättre än andra barn. Men det handlar inte om att göra dagis till skola, mer än det nu redan är, utan det handlar om att man vill att alla ska gå på dagis, eftersom fördelarna är så stora.
 

Då försvinner visserligen ”lekargumentet” och det är en bra tanke att alla ska ha samma förutsättningar. Men 92% av alla treåringar går redan på dagis och sannolikt finns det anledningar som inte har med frivilligheten att göra till att 8% inte gör det. Min gissning är att många som inte går är invandrare, vilket förmodligen har mycket med kultur- och språkbarriärer att göra. Desto större anledning att få dem till dagis, men det är knappast plikten som får dem dit, utan bättre och mer tillgängliga dagis i invandrartäta områden. Tillsammans med avskaffandet av vårdnadsbidraget.
 

En annan grupp är sannolikt den i glesbygden. Människor som löser barnomsorgen på annat sätt därför att de varken hinner eller har råd att köra flera mil om dagen för att lämna och hämta.
 

Allt finns att vinna på att fler barn går på dagis – jämlikhet, integration, smartare barn – men dagisen måste komma till barnen och inte viceversa.

Om det finns med i planen, tja då kanske det inte är så tokigt i alla fall.