Det skvallrades om min mamma

Föräldrarnas skilsmässa lärde Aino Trosell att kvinnor kan allt de vill – nu kommer hennes kärring till deckarhjältinna

Hjältinnan i Aino Trosells nya thriller är ovanligt vanlig.

Siv är en medelålders undersköterska med en skeptisk inställning både till sitt midjemått och sin intelligens.

Denna tvärtom-deckare kan få Svenska deckarakademins pris som årets bästa kriminalroman.

Efter att länge ha setts som en arbetarförfattare kom Aino Trosell, 51, in på deckarspåret. Och då bestämde hon sig för att vara motvalls kärring.

– Jag kände lite oppositionslusta. Deckare brukar utspela sig i storstad, huvudrollen är deckare, polis eller rättsläkare med kultiverad smak. Men regler är till för att brytas, säger Aino Trosell.

I ”Om hjärtat ännu slår” flyttar undersköterskan Siv till ett ensligt beläget hus i Malung. Där lyckas hon avslöja en naziströrelse samtidigt som hon skiljer sig och skaffar jobb inom skinnindustrin.

Är du rädd för hot när du engagerar dig mot rasism?

– Nej, här i Malung finns inga nazister, jag känner mig verkligen trygg. Man behöver inte bli så jäkla rädd för sa-

ker. Det finns två björnar här, men jag går i skogen ändå. Det är klart – om jag mötte en kanske jag skulle ångra att jag gått ut.

Aino Trosell är uppväxt i Malung. Hon flyttade därifrån redan som 16-åring, men återvände med sin familj för elva år sedan.

Hennes egen barndom var fattig. Pappan var skogsarbetare, mamman drev ”Resanderum” där främst måttligt nyktra arbetare tog in.

När hon var sex år skilde sig föräldrarna, något som väckte stor uppmärksamhet på bygden.

– Mamma fick dåligt rykte. Det gick mycket elakt skvaller om henne, helt orättvist. Inga andra var skilda och min mamma skötte en hel affärsrörelse ensam. Jag tror att det väckte avundsjuka och rädsla – ”Tänk om alla gjorde så!”

I boken ”Jäntungen”, som bygger på Ainos egen uppväxt, beskrivs mamman som ständigt arbetande, sträng, med plötsliga ömhetsattacker mot sin dotter.
Mina mamma var aldrig en söt hemmafru– Jag har ju inget att jämföra med. Jag har aldrig haft en mamma som varit söt hemmafru. Jag har haft den här ruschiga, virriga mamman. Förmodligen har det gjort att jag aldrig ifrågasatt att en kvinna kan klara sig själv.

Med åren blev det allt svårare konflikter mellan mor och dotter. Att uppmuntra till ett konstnärligt yrke var det inte tal om från mammans sida. ”Det förekom helt enkelt inte sådana idéer hemma”, som Aino uttrycker det. Trots det var det mamman som ovetandes fick in sin dotter på författarbanan.

– Hennes överlevnadsstrategi var att läsa, så jag fick med mig det från början, vilket inte var helt vanligt i den miljön. Hon pratade om Ivar Los gubbar och Moa Martinsons kärringar så att de blev som bekantingar för mig.

Den lilla Aino blev snabbt intresserad av böcker. I vuxen ålder började hon själv skriva.

– Jag har gjort en klassresa, och det är en väldig tillgång som författare. Jag kan röra mig fritt i stort sett i vilka miljöer som helst.

Aino Trosell tycker att hon har världens roligaste yrke, och precis som romanfiguren Siv så anser hon att kvinnors liv ofta blir bättre när de kommer upp lite i åren:

– Den svåra födsloprocessen är att bli vuxen. Efter det har det bara blivit bättre. Jag tycker att många kvinnor verkar dela min erfarenhet. Man känner en tyngd i sig själv, man är inte rädd, man behöver inte krusa, man kan ganska mycket. Jag känner mer och mer att jag faktiskt gjort vad jag kunnat hittills i livet.

Fakta/Aino Trosell

Vinn Aino Trosells deckare

Cecilia Gustavsson