”Att träna är själslig njutning”

OS-aktuella Lisa Miskovsky: I morgon kan det vara game over

Lisa Miskovsky är inte en person som skryter om sig själv.  Hon har nått toppen både inom musiken och en rad krävande sporter – ändå tror hon att det kan vara game over i morgon.

I ett nära samtal med Wellness berättar hon om självföraktet, scenskräcken och viljan att vara precis den hon är.

När jag sträcker fram handen och säger att det är jag som ska intervjua henne händer något märkligt. Tjejen bakom lockarna börjar inte prata med mig som en kändis gör till en journalist – med inövat säljsnack, hävdelsebehov och ett litet hänglås i ena mungipan. Lisa Miskovsky pratar med mig som en människa gör till en annan människa.

Vi hinner knappt hälsa innan hon med mjuk blick och charmigt sjungande vokaler berättar vad som hänt samma morgon.

– Inte trodde jag att det skulle bli en sådan reaktion. Jag fick 3 000 likes direkt när jag lade ut länken på Facebook! bubblar hon och jag hänger inte alls med.

Ska inte norrlänningar vara tystlåtna? Lika ivrigt fortsätter hon:

– En ung, snygg snowboardåkare som ska vara med i OS har protesterat mot att det alltid är nakna tjejer inom sporten. Han såg sig själv presenteras i en nakenvideo där tjejer håller upp skyltar med de tävlande killarnas namn på framför kropparna. Så löjligt. Det är så bra att någon vågar säga ifrån!

Hon beklagar att sexismen lever kvar inom idrotten, skjuter lekfullt ut höften som en pinuppa och säger att hemma i Umeå, där gillar man inte sånt. Där vill man vara jämlik och rättvis.

Det hon ser framför sig i spegeln lägger hon ingen energi på alls: sig själv. Makeup-artisten är färdig med ansiktet och vrider nu till varje hårslinga till en perfekt skruv.

Skivbolagsagenten som är med på plats varnar för att hon kan se för flicksöt ut – Lisa mäter strax över 1,60 meter, är blond som en ängel och har inga rynkor – så för säkerhets skull rufsas hon om lite före fotograferingen.

För allmänheten är Lisa Miskovsky känd som artist, men hon har också nått framgångar inom flera krävande sporter – till exempel har hon varit med i svenska snowboardlandslaget.

När jag ringer upp hennes pappa Karel Miskovsky, professor i geologi, beskriver han henne som en begåvad men även väldigt fokuserad person.

– När hon tycker att något är viktigt går hon in för det till 100 procent, det gäller både musiken och idrotten. Sedan är hon väldigt snäll också, men det är bonus! säger han hjärtligt.

Hon växte upp med sin pappa, mamma Pirjo, som är kartograf, och två systrar i byn Vännfors utanför Umeå.

Fritiden tillbringades utomhus, bland annat på en liten isfläck där hon spelade hockey med killarna.

– Det fanns ett väldigt pepp och driv, vi ville mycket och hade fruktansvärt roligt. Efter skolan åkte jag dit ensam och körde idioten, för att lära mig stanna och vända.

Hon skulle nog kallats för grabbig (eller som hennes pappa kallar henne: en spelevinkel) eftersom hon var intresserad av idrotter där tjejer inte är överrepresenterade, men hon vänder sig emot begreppet pojkflicka.

– Ett tag var hela mitt rum rosa. Sedan helt svart. Jag har alltid tyckt om att vara som jag är. Det är så tråkigt när folk vill sätta en stämpel utifrån vilken aktivitet man gillar – som om vissa sporter skulle vara manliga och andra kvinnliga eller som att alla som håller på med hockey skulle vara lesbiska. Passionen för idrotten ska stå på första plats.

När jag frågar vad det betyder för henne att träna ler hon som en sommardag.

– Lika mycket som musiken! Det tar fram lukter, smaker, känslor. När jag hör ett liftljud kommer jag ihåg glädjen när jag fick lära mig åka skidor. Minnet av det man gjorde som barn är alltid starkt för det kändes så starkt när man upplevde det första gången. Som den första kärleken.

Hon lutar sig framåt, som för att berätta en hemlighet.

– Man kan mötas både i musik och sport. Jag finner en sådan otrolig glädje i det.

Jag tänker på att hon träffade sin man på en fjälltopp, men väntar med att ta upp den tråden. Lisa suckar nöjt:

– Det är verkligen en själslig njutning att träna, oavsett om det är hockey eller surfing.

Nästa gång vi ses står hon på ett par skridskor i en ishall. Det är minusgrader. Hon åker runt, runt för att hålla värmen. Det går inte jättefort, hon är tacksam bara över att få vara med.

Sedan åtta år tränar hon med Björklövens damlag. Hon spelar mest back, gör sig bäst på små ytor och avslöjar att hon kan vara riktigt ruffig vid sargerna.

– Jag tycker att det ska vara så matchlikt som möjligt, så jag är en sådan som kör på. Men kan jag hålla på med det här så mycket längre? Jag vill ju inte sabba för någon. De andra i laget är 14–15 år och de är så jäkla snabba alltså!

Hon slår sig inte för bröstet, Lisa Miskovsky. Att få ur henne tidigare meriter är som att dra ut en illasittande visdomstand. Till slut kommer det fram att hon före hockeysatsningen faktiskt tävlingssimmade i nio år och satte länsrekordet i 50 meter fritt – på en dag då hon dessutom var sjuk.

– Jag älskar att jag kan simma för det är bra för surfingen, säger hon och drömmer sig bort.

Tankarna tar henne tillbaka till Hawaii, där människorna lever nära naturen och vältränade 80-åringar far fram i vågorna.

– En gång såg jag en kvinna med grått hår i en lång fläta som var ute och surfade när det blåste så mycket att jag inte ens vågade sätta ner foten i vattnet! Människorna håller sig i form och man har så kul när man är där. Jag tar bara min bräda under armen och går ut i havet. Delfiner kommer upp ibland. En dag såg vi knölvalar. Så himla mäktigt!

När Lisa Miskovsky är klar i ishallen åker vi till ett kafé för att värma oss. I bilen lyckas hon vända på rollerna – hon börjar intervjua mig.

– Har du några tips på hur man ställer frågor? undrar hon med anledning av sitt kommande jobb som snowboard-reporter under OS i Sotji.

Jag börjar förklara men märker att hon redan är påläst. Hon har studerat erfarna sportjournalister och även intervjuer med Zlatan, som är känd för att vara besvärlig mot reportrar.

– En bra fråga som han har fått är: Vad betyder pengar för dig? Han svarade: Inte ett skit. Det är ju lätt att säga om man har pengar. Men han har ju rätt i att om man gör något bara för pengar så blir det inte långvarigt, konstaterar hon.

Hur menar du?

– För mig skulle det till exempel aldrig fungera att tänka kommersiellt när jag gör musik, förutom när jag skriver låtar till andra artister.

Här inflikar jag att hon skrivit Backstreet Boys världshit ”Shape of my heart”, men det berömmet uppehåller hon sig inte vid. I stället säger hon:

– Att göra hitlistemusik är inte samma sak som att göra bra musik. Min senaste platta ”Umeå” innehåller inga hits men det är den bästa plattan jag har gjort.

Det måste kännas rätt i hjärtat. Och hur det känns när det är rätt – det vet bara Lisa Miskovsky. Därför vill hon styra allt själv.

– Jag har ett extremt kontrollbehov. Det är kroniskt. När jag släpper på det så går det inte så jättebra. Jag har scenskräck och behöver lugn och ro före spelningar. Jag stämmer min gitarr 300 hundra gånger och är alltid rädd för att jag ska få en blackout. Jag är dyslektiker och det gör att man kan tappa bort text.

Viljan att bestämma själv var också en anledning till att hon slutade tävla i snowboard. Hon har fortsatt träna snowboard, även åkt skateboard – men vill inte vara en del av den kulturen.

– Utomlands är synen på tjejer inom snowboardsporten riktigt risig. På fester uppträdde striptease-tjejer. Och var man flickvän till någon åkare hälsade inte ens folk.

Lisa Miskovsky talar av egen erfarenhet. Hennes man Marius Summer är före detta snowboardproffs. De träffades vid Riksgränsen 1997 och har varit ihop sedan dess, förutom en period då de ansökte om en skilsmässa men fann varandra igen – på en gemensam väns bröllop.

– Det är skönt att ha varit tillsammans så länge, man kan vara sig själv och är inte inne i någon konstig förälskelse där man måste vara till lags, säger hon och skrattar:

– Förälskelse tror jag är en lögn!

Jag nickar medhållande och hon sträcker upp sin hand för en high five.

Maken Marius var ett stort stöd för Lisa när hon hösten 2012 åkte till Ghana med SOS Barnbyar – och bröt ihop.

– Jag blev helt tilltvålad. Att få möta människor som visar sådan tacksamhet för det lilla… för mig var det en enormt viktig upplevelse. Men det gick för fort. När jag kom hem förväntades jag bara stänga dörren och gå vidare. Det var väldigt svårt för mig. Jag tappade all energi och orkade ingenting, jag var liksom kvar i Ghana.

Hur vände det?

– När jag bestämde mig för att börja träna igen. Det var en jättestor grej, att bara göra det. Tidigare har jag surnat ihop när jag kört med killar och inte räckt till fysiskt trots att jag tränat stenhårt. Men nu tycker jag att det är helt awesome – jag har hittat andra sidor att utveckla. Empati och värme och att jag har slutat se bort.

Du kan ju också berömma dig själv för dina framsteg som artist.

– Nej du, jag kommer ju inte ens ihåg mina egna texter.

Men du är ju både prisad och framgångsrik!

– Jo, men jag har jobbat mycket för det också.

Jag förstår henne inte. Hon försöker göra det begripligt:

– Jag vet vem jag är och vad jag kan, men jag tänker ganska lågt om mig själv. Jag tror att jag är dålig och att det kan vara game over i morgon. Jag rannsakar mig själv mycket och känner ett enormt självförakt när jag misslyckas.

Hon rycker på axlarna:

– Jag tror det är något norrländskt.

Den förklaringen köper jag inte riktigt, kan det inte vara vanlig blyghet kombinerat med ett jädra tävlingssinne? Jag drar till med en sista grej för att få henne att framhäva sig själv – och på ett sätt lyckas jag.  Samtidigt floppar jag totalt. Jag tar ifrån henne det enda som hon faktiskt vill skryta om.

Det jag undrar är hur det kommer sig att hon var och såg Björklöven mot Djurgården tillsammans med Bruce Dickinson, sångare och frontman i Iron Maiden. Det är en nyhet som jag läst i en tidning.

– Han föreläste på en entreprenörsgala i Umeå och i samband med det var han och jag ute och käkade. Dagen efter träffades vi igen och då hängde någon på honom en Björklöven-halsduk och min syrra lade ut en bild på honom och mig på Facebook.

Motvilligt berättar hon vidare:

– Sedan eskalerade det där till att vi skulle ha varit på matchen ihop. Jag gick inte ut och dementerade artikeln – för jag önskade verkligen att det hade gått till så. Jag var så besviken på mig själv för att jag inte hade bjudit honom till min stad och för att vi inte stod där på arenan med armarna om varandra och sjöng ”Run to the hills”. Det hade ju varit en dröm alltså, så jag vill inte att du skriver att det inte var sant!

Styling: Elin Zetterlind Millerud

Hår & makeup: Lisa Granqvist

Lisas bästa Wellness

helskärm

1 Gå en matlagningskurs! När jag vill ta hand om mig själv lagar jag god och nyttig mat, som torsk i noriblad med hemgjord gnocchi. På en kurs kan man lära sig att vara ekomedveten, använda närodlade ingredienser och få till rätt smaker. Det tycker jag är lyxigt och wellness. Det bor en liten hippie i mig.

2 Surfa! Det är den bästa sporten om man vill hålla sig i form – bra för hela kroppen och man får en smidig och snygg figur. Fungerar för alla åldrar och i alla väder. Blåser det för lite kan man välja SUP (stand up paddle­board) i stället.

3 Läs! Bra litteratur och bra musik får mig att må bra. Det är vägen in i det mentala paradiset. Inför min Afrikaresa läste jag ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie, den var fantastisk och gav djup till det jag var med om. Jag gillar sådant som ger insikt och öppnar upp för nya tankar.