”Folk tror att jag är en dåre”

Han skäller vilt och dömer ut STC, spelarna, open stretch och mer därtill.

Men vem är människan Kari Lähdekorpi?

I en djupgående intervju berättar finländaren om varför han är som han är.

– Folk tror nog att jag är en dåre. Men egentligen är jag väldigt snäll och hjälpsam, säger han.

Kari Lähdekorpi, 51, är en av Sveriges mest framgångsrika travtränare.

Hittills i år har hästarna sprungit in 22,7 miljoner kronor. Det är näst bäst i landet efter Åke Svanstedt.

Den senaste månaden har Lähdekorpi figurerat en hel del i massmedia. Men det har inte varit på grund av hästarnas framgångar. Halmstadtränaren har gått ut och kritiserat än det ena och än det andra. Han har varit benhård i sin kritik mot travförbundet i Unibet-frågan. Han har dömt ut landets spelare och totalsågat open stretch. Lähdekorpi har ifrågasatt makthavarna i svensk travsport och även flera av sina kollegor.

Varför all denna uppståndelse nu? Är det ett sätt att få mer uppmärksamhet?

– Inte alls. Helst skulle jag bara vilja träna mina hästar i lugn och ro och inte prata i telefon överhuvudtaget. Men någon måste säga ifrån när sunt förnuft säger att något är fel. I de här aktuella frågorna är det så mycket som är helt åt skogen.

– Mina kollegor har mycket åsikter i tränarrummen på banorna. Men när det väl kommer till skott säger de ingenting. Jag vet inte om de är fega eller vad det beror på. Jag tycker att vi är tvungna att agera och måste säga ifrån, säger Kari Lähdekorpi.

Hur tror du att du uppfattas av folk som inte känner dig?

– Folk tror nog att jag är en dåre. Speciellt när man har figurerat så ofta med olika åsikter hela tiden.

Hur är du då? Beskriv dig själv kortfattat som person.

– Egentligen är jag väldigt snäll. Jag uppfattar mig själv som jäkligt hjälpsam och ställer alltid upp när någon behöver hjälp.

Händer det att du ångrar något kontroversiellt du har sagt?

– Jadå, det händer ofta. När man blir riktigt arg säger jag saker som jag sedan ångrar. Då känns det inte bra och jag ber gärna om ursäkt för det. I en av de senaste artiklarna om barfotadebatten blev det lite fel.

Hur är du mot dina anställda?

– Jag har aldrig varit arg eller skällt på mina anställda genom åren. Men på slutet har jag brusat upp lite för några petitesser. Jag har inte skällt på någon enskild medarbetare utan på hela gruppen. Det skäms jag lite över men det har att göra med att börsen rasade. När den rasade med tre procent varje dag gick mitt humör ut över de anställda. Men överlag tror jag att de uppfattar mig som snäll, reko och rättvis.

”Jag oroar mig för barnen”

Vad har du för relation till dina barn, Pekka snart 20, Hanna 19 och Maija 15 år?

- Jag har engagerat mig mycket i barnen under deras uppväxt. Det är alltid jag som handlar och lagar allt mat hemma. Jag är även lite överbeskyddare och har oroat mig för barnen. Som tur är står min hustru Marjaana med båda fötterna på jorden.

- Båda mina barn har kört lopp men jag har rekommenderat dem att inte bli travtränare. Det kan man inte göra till någon, för det finns alldeles för många dårar i branschen. Det är stenhårt och titta bara på de som har blivit nya tränare de senaste tio åren. Hur har det gått för dem?

- Hanna läser till veterinär i Köpenhamn och Pekka pluggar juridik i Lund. Jag är glad att de skaffar sig ett eget liv vid sidan om travsporten. Däremot finns risken att Maija vill bli travtränare för det har hon sagt. Det måste jag försöka stoppa. Hon tar för övrigt licens nu på onsdag.

Väskor och friidrott

Vad gjorde du innan du började med hästar?

– Min bror hade en väskfabrik i Finland och jag jobbade åt honom efter gymnasiet. Sedan startade jag ett eget företag och tillverkade delar till sportväskor. Därefter kom hästarna in i bilden och jag flyttade till Sverige.

– Jag var först hästhandlare och amatör innan jag blev proffstränare 1994.

Berätta om din friidrottskarriär i unga år i Finland. Du lär ha varit en framgångsrik medeldistanslöpare?

– Från det att jag var 12 till 20 år ägnade jag mig helt åt friidrotten och provade det mesta. Sedan gick jag över till att enbart springa 800 och 1500 meter. Jag hade viss talang och var i ungdomseliten, men tyvärr var jag alldeles för mycket skadad.

”Jag är måttligt travintresserad”

Vad betyder travsporten för dig?

– Jag tycker att det är oerhört roligt att träna häst. Jag tänker mycket på själva träningen av hästarna. Men egentligen är jag måttligt travintresserad…

Hur menar du då?

– Att jag inte är lika besatt som exempelvis Peter Untersteiner och Svante Båth. Jag försöker att ha ett liv vid sidan om travet, även om det är svårt ibland. Och jag är absolut ingen spelare som många kanske tror. Jag är helt ointresserad av spel.

– Det tråkiga är att man aldrig kan slappna av eller ta semester som travtränare. Jag klarar inte av det i alla fall. Under de senaste 20 åren har jag aldrig kunnat slappna av ordentligt. Jag är sällan borta från gården mer än tre, fyra dagar och som mest har det blivit en veckas sammanhängande semester på 20 år.

– Det här är inte som ett vanligt jobb utan ständigt jour. Jag brukar säga att jag alltid sover med ett öga öppet. Jag tror faktiskt att jag hinner dö innan den dagen kommer då jag kan ta semester och koppla av på riktigt.

”Vill ha ett bättre självförtroende”

Varför utmålar du dig själv som väldigt pessimistisk?

– Jag är lagd så och gnäller ofta. Jag brukar säga att en nöjd människa är ett hinder för utvecklingen. Jag förstår inte de som kan ta en motgång med en vissling.

– Själv förbereder jag mig alltid på att det ska gå åt helvete. Helt ärligt, så är det bara. Jag tror aldrig att mina hästar ska vinna och alltid att de ska galoppera i loppen. Jag vill egentligen inte tänka så och skulle vilja ha ett bättre självförtroende.

Har du några laster?

– Nej, jag varken röker, snusar eller dricker. Jag är nästan helnykterist och brukar ta en grogg vartannat år i samband med någon resa med tränarföreningen. Här hemma i Halmstad har jag inte druckit en droppe på de senaste 20 åren.

– Jag festar aldrig och är lite tråkig på det sättet. Jag umgås inte med folk och knyter aldrig kontakter med hästägare som andra kanske gör på krogen. Det är lite synd egentligen, säger Kari Lähdekorpi.

Michael Carlsson/Minimedia