Thorén: Tack, du gav oss en klassiker när Sverige behövde det som bäst
Publicerad 2013-03-04
VAL DI FIEMME. Önskan var någon som kunde befria oss från lusekoftor och norska flaggor.
Vi fick något som var värt så mycket, mycket mer än så.
Johan Olsson gav oss en ny svensk klassiker.
Den 32-åriga småbarnspappan gav oss ett bragdlopp, ett trendbrott och en Petter Northug som var stum av beundran.
Vissa gånger i livet får man vara på plats när det unika sker.
Jag är ödmjukt tacksam för den här fantastiska eftermiddagen i ett soligt Val di Fiemme.
När Johan Olsson gled in mot upploppet ställde sig de norska skidjournalisterna och applåderade från djupet av sina langrennshjärtan.
Jag har aldrig någonsin sett något liknande. De kan sina skidor, de vet när de ser en hjälte, de förstår när historia skrivs.
Just som vi alla trott att en masstart över fem mil numera alltid innebär ett samlat fält, ett ryck eller en spurt så var det hjärta, lungor och hjärna som besegrade.
Första på 20 år
Det var nästan som förr.
En åkare, en klocka.
Det var mellantiderna som fick oss att andas fortare ibland, att drömma vidare nästa gång, skaka på huvudet i en tveksam-det-kan-inte-hålla-det-här-det-kan-det-väl-ändå-inte-eller-jo, jo-jodå!!! Det kan det!
Johan Olsson gjorde det omöjliga. Han stack från Dario Cologna, Alexander Legkov, Alexej Poltoranin och Petter Northug.
Och han gjorde det på ett sätt som passade hans syreupptag, hans långsamma muskelfibrer och envisa huvud.
Och han gjorde det när nationen behövde det som mest, när Norge efter tre vintersportmästerskap hade 17–0 i guld mot Sverige.
När ska denna ström av silver till Sverige sluta? skrev Johan på sin blogg i fredags.
Befria mig från lusekoftor och guppande ryggsäckar med norska flaggor skrev jag i går när vi sammanfattade vinterns tre mästerskap.
Det gick fort, plågan har trots allt varit ganska kort.
Tack Johan, du gjorde det med besked.
Han tog Sveriges första VM-guld på 20 år på en femmil, som är en imponerande distans.
Skäggig, tanig, charmigt butter
Johan Olsson är på många sätt så som vi vill att en skidåkare ska vara. Smått skäggig, tanig, lite charmigt butter, smart och social i samtalet men ändå en ensamvarg.
När jag talar med Johan själv och hans hustru Anna om vad som varit viktigast för Johans utveckling från 2010 så landar vi på ett rullband och i ett barnrum.
En nervskada tvingade Johan Olsson att lägga om sin träning inför förra säsongen. Fler pass på rullbandet blev lösningen som gjort att Johan blivit extremt mjölksyratålig. ”Jag styr bandet själv, där sätter man sig också inför sitsen att man får hålla i eller sänka farten. Och där har man ju en så jäkla stolthet och tänker inte förlora mot bandet”.
Molly, 2, såg guld
En annan faktor bakom framgången är hans lilla Molly, två år om knappt två veckor.
Hon har sovit sig igenom de flesta lopp i veckan, men vaknat upp lagom för att få komma i pappas famn efter målgång.
I går fick Molly fingra på en ny medalj. ”Den här har en annan färg” sa pappa Johan som vunnit två silver tidigare.
Visst såg du Molly, det glimrade av guld.