”Han grinade när vi skulle tvinga honom till att åka slalom”

Petra Thorén

Så fostrade Årsunda sin världsstjärna

ÅRSUNDA. I föräldrarhemmet i Årsunda finns flera gamla gitarrer, en oväntad kalenderbild, ett gediget prisskåp, tidningsklipp och massor av värme.

Här finns också en förstorad bild på en mini-Emil på längdskidor.

Familjen Jönsson laddade för en dag i slalombacken, men den lille envise treåringen skulle inte åka någon ”ävla slalom”.

Det är en disig vinterdag och dubbdäcken söker sig ner i underlaget.

Storsjön ligger stilla och vi far med våra huvuden åt höger och vänster på väg in mot Årsunda från Sandviken.

Där är Vikingabyn, konstaterar jag och vi tittar snabbt åt vänster för att kasta blicken på andra sidan vägen, mot vassen och mossen bakom träden där Emil Jönsson släpat bildäck så grannarna stannat bilarna på vägen och undrat.

En bensinstation och sen skylten som avslöjar att vi är på Sjöviksvägen. Helt enligt vår GPS som vi också stirrar på.

Hade vi lyft blicken dit man borde hade vi långt tidigare sett att vi var framme.

Emils föräldrar Carina Rask-Jönsson och Karl-Ivar Jönsson skrattar gott när det står klart att vi totalt missat skylten som avslöjar att man är i Emil Jönssons by.

I Emil Jönssons Årsunda.

Jordbruksbygd

Enligt Bosse Hedblom, arkivarie på Sandvikens kommun, är det svårt att datera Årsunda samhälle. Under medeltiden var det en annexförsamling till Ovansjö socken norr om Storsjön, men blev en självständig socken under 1500-talet.

Vi befinner oss i en gammal jordbruksbygd som koloniserades under järnåldern och blomstrade under vikingatiden.

Vem som är ortens viking i dag vet vi.

Och efter några timmar går det enkelt att se sambandet mellan miljön som har format en av världens bästa sprintåkare och honom själv.

Här finns en värme, glädje, generositet, lekfull föreningsanda stadigt vilandes på en ås med starka furor.

Inför besöket i Årsunda fick jag ett sms av Emil. Han skrev ”spännande med År­sunda. Det kommer ni älska:) bästabyn­ivärlden”.

När jag några dagar senare frågade honom hur Årsunda präglat honom svarade han utan att blinka.

– Jag har formats av glädjen till idrott. Jag har inte tränat ett enda pass i Årsunda, jag har lekt. Det har varit lekar, stafetter och bara kul. Det har gjort att det dykt upp en kärlek. Jag älskar skidor och känner i dag att det är som jag aldrig tränat en enda gång i mitt liv. Jag har aldrig sett det som träning.

Vi slår oss ner i familjen Jönssons kök. Carina och Karl-Ivar bjuder på en fräsch räksallad, smaksatt kolsyrat vatten och samtalet halkar snabbt in på mat. Mat och allergier.

Det fanns några år, under gymnasietiden, som Emils allergiska problem och sjukdomar höll på att stjälpa hans karriär. Det var svårt redan från BVC-tiden.

– Det var ett väldigt experimenterande som förälder redan när han var liten. Det var knöligt. Han blev ofta prickig som spädbarn och jag sökte för det. Han är uppvuxen på brysselkål, broccoli, potatis, älg- och renkött och jag skrev upp allt han åt, berättar Carina.

Det konstaterades tidigt att Emil Jönsson led av mjölkproteinallergi. Den stora gåtan kom senare under åren som junior. Han var ofta sjuk och tappade i vikt. Han har själv berättat att det gick så långt att hans ledare och tränare funderade på om det berodde på inbillning och svaga nerver. Emil gick på skidgymnasiet och det var dags för uttagningar till junior-VM när allt ställdes på sin spets.

Han blev magsjuk tätt inpå tävlingarna.

– Vi försökte få i honom pasta, så han skulle orka, säger Carina.

I samma veva fick de svar på en näringsanalys; det visade sig att Emil inte tålde mjöl. Pastan förvärrade bara besvären.

Den riktiga vändpunkten kom dock inte förrän en läkare sa åt föräldrarna att Emil borde operera bort sina halsmandlar, sina polyper i näsan och lägga om kosten.

– Han levde länge på sin talang, säger Carina. Han tränade inte sönder sig som barn. Han vann ju allt när han var 12–16 år, sen började han träna mer men då blev han bara sjuk.. Det är lätt att glömma den tunga tiden, säger Carina.

Tiden före och efter var ju varit så lyckosam på många sätt.

Att Emil Jönsson skulle börja med idrott rådde det inga tvivel om. Han kommer från en riktigt idrottsfamilj och i Årsunda kretsar livet runt klubben som har skidor, fotboll och orientering som undersektioner.

Karl-Ivar Jönsson håller fortsatt i ord­förandeskapet i skidsektionen och Carina Rask-Jönsson är sekreterare i orienteringssektionen. De är ideella ledare som får föreningshjulet att snurra, klubbtidningen att komma ut och pengarna in så barnen kan få fortsatt fina förutsättningar.

– Vi har så roligt i klubben. Din pappa var duktig på orientering och ni lade grunden lite till det. Han var fyra i tiomila, säger Carina Rask-Jönsson.

– De idrotterna som finns brukar barn i Årsunda göra. Det har aldrig funnits någon konkurrens av en inomhushall. Ishockey finns i Sandviken, säger Karl-Ivar Jönsson.

”Körde honom alltid”

Hemma i huset i Årsunda finns gedigna spår av sonens sportsliga framfart. Vi tar trappan upp till pojkrummet som ser ut som det gjorde när Emil kom hem på helgerna från skidgymnasiet i Mora.

– Jag hämtade och körde honom alltid. En del tyckte säkert att jag curlade men det var skönt att få de där stunderna i bilen att umgås och prata, säger Carina.

Hon lyfter en av priserna i det gedigna, välfyllda prisskåpet, drar lätt med handen så lite damm far bort.

På väggen hänger en kalender. Den fotograferar vi inte av. Det är en kalender med fotografier från skidgymnasiet och de unga skidhoppen har inte mycket på sig. Landslagskompisen Ida Ingemarsdotter går knappt att känna igen. Emil själv står tämligen avklädd, med bara en elgitarr framför sig.

Musiken var ett intresse vid sidan av idrotten. Emil hade trummor i källaren, elgitarr på rummet och akustisk gitarr.

Men idrotten kom alltid i först.

I vardagsrummet på markplan plockar mor och far Jönsson fram bilder och tidningsklipp.

Vi dricker kaffe och tittar i de välsorterade pärmarna.

En artikel från Arbetarbladet, den 22 december 1997, handlar om att ytterst få blir stjärnor. Carina Rask-Jönsson uttalar sig i texten, hon var då engagerad i Gästriklands skidförbund. Journalisten har också intervjuat tre ungdomar om hur de upplever vardagen inom sina sporter.

”Det är härligt att stå i spåret och känna farten” säger Emil Jönsson 12 år.

Karl-Ivar hämtar fler bilder ur en brun skänk. På många foton syns Emil ihop med sin syster Emma. De spelade fotboll i samma lag, de lekte, tränade ihop och gjorde om hönshuset till cykelverkstad. Hon i blått, han i rött när de fick välja. Aldrig ovänner, alltid nära.

helskärm

Här finns också den första bilden på skid-Emil. Han är tre säger Carina. Han står på sina små skidor i Grövelsjön i nordligaste Dalarna där familjen har en stuga som de alltid tillbringat mycket tid i.

Just den här dagen skulle familjen Jönsson åka slalom. Alla utom Emil. Det hade han bestämt själv.

– Han grinade när vi skulle ”tvinga” honom att åka slalom. Han hade en extrem vilja, säger Carina.

Karl-Ivar minns också händelsen:

– Han skulle inte åka någon  ”...ävla slalom”. Så han klev runt på sina skidor nere vid liften….

Kärleken fann han där och då. Ja, även blivande kärleken Anna Haag brukade åka till området med sina föräldrar men det visste inte Emil på den tiden.

”Vågade springa för fullt”

Att det blev skidor var ändå inte helt givet. Emil kunde lika gärna valt att satsa på fotboll eller orientering.

Karl-Ivar kör oss på en rundtur i orten. Carina följer med. Vi börjar nere på stranden utmed Storsjön. Snön gör att gränsen mellan land och vatten suddas ut.

Här nära badbryggorna tränade ofta Emil Jönsson. Han sprang på stranden så benen fick jobba i den tunga sanden. Ibland vände han ryggen åt vattnet och körde ryck uppför den vassa åsen.

En kort, men brant backe. Emil brukade ta med sig en sten från stranden, springa upp och lägga den i en ring. När ringen var fylld var träningspasset klart.

Emils springande löpstil i sprint, den som fört honom till världstoppen, fanns inte från början. Men den kan ha utvecklats av alla rappa ryck uppför åsen. Själv undrar jag hur han var som fotbollsspelare. En ettrig innermittfältare? En killer i straffområdet eller en stabil ytterback?

Karl-Ivar Jönsson kör oss ner till Årsunda IP. Där träffar vi Carl-Ewert Ohlsson, hans tränarkollega för pojklaget. Carl-Ewert är kommunalpolitiker (centern) och en analyserande person.

I klubbens stora lokaler har han grävt fram ett gammalt matchställ som Emil Jönsson använt. Han ville alltid spela i nummer nio.

– Han hade förmågan att våga springa för fullt även om han hade en motståndare mot sig. Däremot skulle han kunnat tränat upp den funktionella tekniken. Han ville gärna framåt, han var orädd och hade ett bra tillslag, säger Carl-Ewert och påpekar:

– Han hade kunnat bli lika bra i fotboll tror jag.

Emil Jönsson var som bäst handplockad som en av distriktets sex bästa talanger. Han var nära elitpojklägret i Halmstad men han föll bort i slutgallringen och pappa Karl-Ivar har inte kunnat låta bli att retas lite med faktum att syrran Emma klarade bedriften.

– Han klagade på mig någon gång under fotbollen. Han tyckte jag var mer positiv mot de andra barnen. Men då sa jag ”Emil du är så duktig och får ju beröm från så många andra”, säger Karl-Ivar Jönsson.

Emil spelade både med jämnåriga grabbar och de äldre årgångarna.

– Årsunda är en liten ort, vi är 2 279 personer i tätorten senast vi räknade, vilket innebär att de som var duktiga spelade med de som var äldre. Min son gjorde det alltid, Emil ibland, berättar Carl-Ewert Ohlsson.

– Vi vann Malungscupen med det här laget. Det var sjumanna. Vi åkte upp med Årsunda, mötte Gefle IF i finalen och vann mot dom, då fick man höra ”ni jäkla bonnjävlar”.

Vad betyder det för bygden att ha en sådan här stjärna?

– Det är en jäkla stolthet i Årsunda att ha en sådan framträdande person. Hans karriär varar inte i så många år, så för Årsunda hade det varit väldigt bra om han kom hit, om han flyttade tillbaka. Han är väldigt respekterad som person.

– Det var lite tårar i ögonen när han gick över till IFK Mora, för det var bygdens son. Men det är väl ändå så förankrat i alla fall för er i media, han kallas ju Årsunda-Expressen.

Vi tittar runt lite i de rejäla klubblokalerna. Precis som Charlotte Kallas hemort Tärendö har Årsunda varit värd för en film­inspelning.

En annan av bygdens söner, Waldemar Bergendahl, var producent när dansbandsfilmen Black Jack med Helena Bergström spelades in i Årsunda och trakterna kring Gävle.

Vi kikar in i den stora salen som lämpar sig för vilken fest som helst. På väggen hänger neonlysande plaströr. Balders Hage, som Årsunda IP fick heta i filmen.

”Han var lättlärd”

Rätt över landsvägen ligger skidstadion.

Elljusspåret som Emil Jönsson lagt sin grund i ramas in av ett rött staket. En bit bort finns en bro, Stigs bro.

I dag är spåren tomma, när den omtyckte skidledaren Stig Ohlsson lät Emil och hans kompisar ha som allra roligast lade han godis i spåren. De fick plocka godis­bitarna när de åkte.

– Då blev det fart på dom, säger Stig med ett skratt.

Att barnen fick balansträning och ökad bålstabiltet tänkte det inte på. Det smakade ju så gott.

Vi kliver in i den lilla stugan som ligger utmed målområdet.

Här finns ytterligare ett av Stig Ohlssons påfund.

På väggen hänger en stor plexiglasskiva full med barnnamnteckningar. Inför en tävling lät han barnen göra som världscupsstjärnorna gör inför en start – signa.

– De var ganska blyga, säger Stig Ohlsson.

Ett par namnteckningar särskiljer sig dock. När man kliver nära ser man att de riktiga stjärnorna varit och hälsat på, Emil Jönsson, Anna Haag, amerikanska kollegorna Kikkan Randall och Andy Newell har plitat ner sina namnteckningar under ett besök.

Skidtränaren Stig Ohlsson har många fina minnen av Emil Jönsson. Men frågan är om han inte blev mest imponerad när Emil sommarjobbade på Stigs gård.

– Där var jag imponerad, han var lättlärd, Han hade inte kört mycket maskiner, men han lärde sig snabbt. Var det jobbigt sa han bara att det blev bra träning. Det måste varit när han slutade nian. Det måste det varit annars skulle jag aldrig vågat släppa honom med traktorn inte…

När förstod du att Emil kunde bli riktigt bra på skidor?

– Det var på hans första stora SM, USM. Han körde fem kilometer. Jag skulle ge honom första mellantiden men missade med klockan. Jag drog bara till med något och det stämde ju skapligt ändå… Jag tror att jag sa att han ledde litegrann.

Avgörandet satte Emil Jönsson in i sista backen. Familjen och ledarna hade kommit till Funäsdalen med en tonåring som vunnit det mesta i distriktsväg, nu vann han USM också.

”Han åker för taktiskt ibland”

Mathias Danielsson, 40 under året som kommer, var landslagsåkare långt före Emil minns när han kom till insikt.

– Det stora minnet var när  Emil var 15 år. Vi var på träningsläger i Orsa/Grönklint  och skulle köra intervaller på rullskidor. Det var sprintintervaller, på landslagsnivå då. Han var nästan med och matchade mig på de korta impulserna. Jag förstod då att han hade talang för sprint, säger han.

Mathias Danielsson har på ett nära håll följt utvecklingen. Han har också sett motgångarna, inga medaljer i Sapporo-VM, inga i Liberec-VM, inga på Whistler-OS men ett brons under Oslo-VM.

– Han slarvar bort det själv ibland genom att åka för taktiskt, han borde nyttja sin fart mer. Han bjuder in motståndarna lite onödigt ibland, säger Mathias Danielsson.

I skidstugan utmed spåren i Årsunda hänger en vit landslagsdräkt. Den är Anna Haags och vi enas om att det är OS-dräkten.

Medan sambon Anna tog två OS-medaljer gick mästerskapet tungt för Emil, som blev sjuk och fick bo ensam i SOK:s isoleringshus.

Men Annas framgångar blev en tröst, ett plåster på såren även för Emil.

– Han har aldrig klagat, jag vet inte hur han tagit det att bli utan medaljer på flera mästerskap. Men han är stark Emil, säger Karl-Ivar Jönsson.

Stark. Och envis.

Redan som tre-åring.

Det här är Årsunda

Grundad: Årsunda kyrka byggdes omkring 1450. Var under medeltiden annexförsamling till Ovansjö socken norr om Storsjön och blev självständigt under 1500-talet.

Ligger: Årsunda är en tätort i Sandvikens kommun. Ungefär fyra mil från Gävle.

Befolkning: 1 008, i alla fall 2010.

Känt för: Årsundastenen. Ett gravfält med 90 gravar från i huvudsak vikingatiden, sin uppbyggda vikingaby. Emil Jönsson, Gefle IF:s evighetsmaskin och lagkapten Daniel Bernhardsson (som dock fick beskedet om en korsbandskada i går!), filmproducenten Waldemar Bergendahl. Filmen Black Jack spelades in i Årsunda med omnejd.