Varför är det mest kvinnliga kroppar som anses sjuka..?

Kristoffer Bergström

Dags att förändra hur vi ser på Kristin Störmer Steira

Den ena VM-drottningen har för tjocka armar, den andra för tunna.

Nu när Kristin Störmer Steira diagnosticerats som för smal för att tävla måste vi tänka efter.

Varför är det mest kvinnliga superkroppar som anses sjuka?

På dagbladet.no låg i går en annons för ett vattendrivande tillskott som ska ge en ”kickstart på slankekuren”. Bredvid talade längdåkaren Kristin Störmer Steira ut om hur krafterna sinade under Tour de ski. Hon vände hem till en annalkande separation, utvecklade sömnbrist och fann sig psykiskt och fysiskt trasig.

– Samtidigt tränade jag. Jag använde träningen som självterapi. På skidturerna klarnade tankarna, säger hon.

I artikeln berättar en läkare om varför han gav Störmer Steira startförbud i helgens tävlingar i ryska Rybinsk. Inte för att hon bröt mot några regler, men för att det inte vore hälsosamt. Kristin säger sig ha blivit frustrerad.

– Men handen på hjärtat: jag har aldrig haft ätstörningar. Jag är naturligt smal och hade sett likadan ut om jag inte hade tränat. Se bara på mamma och pappa.

Ja, titta så tunn den där tjejen är. Hur kan en spinkis vara bland Norges bästa i skidåkning och löpning? Titta sedan på Therese Johaug som lekte hem tremilen på Oslo-VM i fjol. Hennes pinnben ledde till att kostrådgivare larmade landets knattar: ta inte efter det kroppsidealet!

Trötta reaktioner

Eller titta på Marit Björgen under norska idrottsgalan. Bilderna därifrån väckte trötta reaktioner, inte minst från Finlands förre förbundskapten som mumlade om ”ett resultat av rätt cocktails”. Han missade vad som egentligen var anmärkningsvärt: Björgen bar galaklänning! Armmuskulaturen har hon haft i tio år, den ser man varje helg under säsongen, men sällan i en svart, snedskuren blåsa.

Tre av Norges största skidåkare levandegör var gränslinjerna går för kvinnliga idrottare. Smalisar kan anses vara anorektiska eller dåliga förebilder (därför bedyrar Steira att hon inte har ätstörningar), biffar kan verka ”manliga” eller dopade.

Vi ska inte blunda för de faktiska problemen.

I höstas inledde Lunds universitet en studie om elitidrottande kvinnors som äter för lite i förhållande till träningsmängden. Projektledaren Åsa Tornberg berättar att problemet är större än hos männen och att en låg energitillgänglighet riskerar ge benskörhet och utebliven menstruation.

Visar mod – väcker tankar

Man söker ännu inte svar på varför kvinnor har större problem, men utgår från en hypotes:

– Problematiken uppstår i idrotter som premierar en lägre vikt. Samtidigt finns ett visst skönhetsideal som alla i samhället matas med. Elitidrottare behöver muskler för att utveckla kraft, men när det inte stämmer med skönhetsideal föds processer som kan bli patologiska, säger Tornberg.

Studien är viktig för att analysera vad som händer för enskilda idrottare som får näringsproblem. Men när jag tänker på Björgen, Störmer Steira och Johaug påminns jag om ett lika aktuellt ämne: vår uråldriga tradition att patologisera kvinnokroppen. När vi inte känner igen oss måste det vara sjukt. Så länge det inte är karlar.

Vi häpnar över att Maria PH och Anja Pärson har olika kroppskonstitutioner, men glömmer att skillnaden är lika stor mellan Jens Byggmark och Didier Cüche. Vi vill omforma Nilla Fischer och Kosovare Asllani till samma idealkropp, men missar att viktskillnaden är större mellan Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson.

Vi vet inte om Kristin Störmer Steira är smal eller sjukligt smal, men får lita på läkarens omdöme. Oavsett vilket kommer hon äta sig i form och snart stå på startlinjen igen. Däremot hoppas jag att hennes mod och öppenhet väcker tankar. Är det inte dags att förändra vår syn på elitidrottande kvinnors kroppar?