Segermariginal: 1/100 sekund...

Kristoffer Bergström

Kristoffer Bergström om OS-ögonblicken som fick Sverige att stanna – i dag: Thomas Wassberg

helskärm

Han vill fan inte åka.

Här har han kånkat en nations förväntningar på ryggen, kilometer efter kilometer, hela tiden i täten, bara för att rasa ihop. Tremilen för tre dagar sedan slutade med en fjärdeplats, en förbannad fjärdeplats bakom två ryssar och en bulgar, så nu känner Thomas Wassberg ingen lust att åka halva sträckan.

Jag var ung men visste att jag var bra nog för att vinna. Kvalitetsmässigt är det ingen skillnad på världscup och OS, det är samma folk, så får man det bara att stämma på rätt dag så vinner man. Jag hade siktat in mig på att vara bland de tre på tremilen, men kom fyra. Det är marginal­historier, men kändes tråkigt.

Han masar sig ändå upp. Äter frukostgröt och mackor i tvåplansvillan som SOK har hyrt.

Utanför fönstret fortsätter det mystiska amerikanska februarivädret: minus arton, blåsigt, växlande molnighet – men inte en snöflinga på dagar. Barmarken har tvingat arrangörerna till stordåd med snökanonerna, aldrig tidigare har de använts i samma omfattning som nu – dygnen fram till 17 februari 1980 i Lake Placid.

Tre timmar före start har Wassberg tänkt om, vreden är ersatt med revanschlust. Han åker med de andra svenskarna till skidstadion i Mount van Hovenberg och granskar förhållandena.

Temperaturen är på väg upp ett par grader och snön räcker bara till en enmilaslinga, så tävlingen går över tio plus fem kilometer. Wassberg värmer upp och hittar fort skidorna han ska köra på. Vallan passar i konstsnön, allt känns prima.

Då dyker en man upp i skogen.

Han heter Tony Schutti och var inte chef på Fischer, men dräng åt chefen. Han såg ut om vilken österrikare som helst. Inget särskilt. Inte tjock. Inget skägg. Vi var bekanta, så han drog fram ett par skidor med helt nya konstruktioner. De kallades gasskidor för att de var så lätta och han hade just vallat upp dem. ”Testa”, sa han. Egentligen hade jag knappt sett dem förut och absolut inte provat. Så nog funderade man många gånger, men jag tyckte att de kändes bra.

Två timmar före start gamblar Thomas Wassberg. Gasskidans kärna består av epoxy­härdad wellpapp och hålen gör att limmet har mindre fästyta. Med enklare ord: visst är de 400 gram lättare, men de kan falla isär om trycket blir för hårt. Han tar risken.

De ryska åkarna är favoriter i dagens lopp. Nikolaj Zimjatov, Jevgenij Beljajev och Alexander Savjalov kan mycket väl ta en trippel om inte uppstickarna Thomas Wassberg och Juha Mieto blandar sig i.

Hemma i Finland liknas Mieto vid sagohjälten Lemminkäinen, ynglingen som beger sig på skidor för att jaga en älg, skjuta en svan och tygla en eldfrustande häst. Thomas ser honom som en trevlig prick.

Vi hade mötts i massa tävlingar, det hade gått blandat. Ibland slog jag honom, ibland han mig. Det var en skidcirkus i slutet av säsongerna i Norrbotten, i norra Finland, där de bästa skidåkarna brukade vara. Då blev det att man umgicks lite mer i en mindre krets. Juha var helt normal och var han på humör så pratade han jävligt mycket, drog historier för mig. Som jag inte förstod eftersom han tog dem på finska.

Juha har startnummer 54 och skepparkransen är snövit före loppet. På läktarna viftar några entusiaster med den blåvita flaggan, men de flesta studsar på stället för att hålla värmen.

Finländaren frustar iväg i ett lopp som redan har utvecklats helt galet: produktionsbolaget har inte ens brytt sig om att filma den västtyske dussinåkaren Jochen Behle, ändå leder han klart vid fem kilometer.

Mieto tar upp jakten och hinner ett par kilometer innan Wassberg startar sist av alla, med nummer 63.

Rapporterna visar direkt upp tendensen: det här är en tvekamp mellan en spurtsnabb finländare och en starkt stakande svensk. Vid fem kilometer tar Mieto ledningen från Behle med tiden 13.25. När Wassberg når dit har han kört ikapp norrmannen Ove Aunli och noteras för 13.22. Skägget är fruset.

Det var i stort sett bara att köra för fullt från början, men ändå inte pelle-i-botten. Man måste ha lite bollsinne så man ligger på gränsen till att bli stum. Det blir vila i utförsbackarna. På längre lopp kunde man glida iväg på andra tankar men här tänkte jag aldrig på annat än att hålla farten. Det var ganska enkelt.

I Västtyskland har kommentatorn Bruno Moravetz undrat ”wo ist Behle?” tio gånger nu. Skrällen håller i sig, doldisen har inte varit i bild men har slagläge också efter tio kilometer. Här förväntade sig expert­erna trippelt ryskt – ska det bli svenskt, finskt, västtyskt? Eller norskt?

För med fem kilometer kvar har Mieto fått upp segervittringen och tar ledningen med 25.51. Strax efteråt bräcker Wassberg tiden med fyra sekunder och går så starkt att Aunli som hänger med i ryggen plötsligt ser ut som en medaljkandidat.

Mieto är känd för sina avslutningar och tuggar i sig backe efter backe tills 200 meter återstår. Han får sista ordern – ”det hänger på sekunderna!” – och spurtar trots att ingen rival syns till. Klockan stannar på 41.57.64, ledning med 36 sekunder. Juha får en kopp varm dryck i handen och en brungrön filt över huvudet.

Wassberg har kvar sin norska förföljare med 700 meter kvar. Rapporterna är nu febrila: fyra sekunders ledning har blivit två.

Inför upploppet sluttar det uppåt. Landslagschefen Bjarne Andersson skriker fram Wassberg som tömmer ur det sista. Skidan hoppar ur spåret, Aunli försöker gå om, inte en enda gulblå flagga syns i publikhavet, men svensken fläker sig fram.

41.52... 53... 54...

Jag vet att när han spurtar med sina långkliv är det få som kan slå honom. Det var bara för mig att köra allt jag kunde in till mål för att hålla luckan. Men jag tappar mot honom hela vägen, det vet jag.

Wassberg kör pelle-i botten. 55... 56... 57...

Han viker sig inte i mål, sista steget med vänsterbenet tar han två meter före mållinjen. Det tjoas från läktarna och han får en jacka, men hur det gick har han ingen aning om. Han spottar över axeln.

De sa att jag vann, sen vart det ett frågetecken. När jag fick reda på att det var så knappt hade jag medlidande med Juha. Sådär lite på en skidtävling, det är bara ett tjuvsläpp, det är ingenting. Han kom fram och gratulerade mig, men i all uppståndelse blir det inte att vi pratar. Det blir så jävla mycket folk och rörigt så det blir inte att man hinner.

41.57.63. Svenskt guld med en hundradel.

I Finland är det rena tragedin, det spekuleras i att Mieto ska lägga ner karriären. I Sovjet är besvikelsen stor över plats fyra, fem och sju. I Västtyskland hyllar man Behle trots att han har fallit ner till tolfte plats och aldrig synts i tv. Citatet ”wo ist Behle?” har redan satt sig lika djupt som Sven Jerrings ’japaner, japaner, japaner’ gjorde i Sverige.

Sverige, ja, är ett guldjublande land. Hemma tittar miljontals människor på Lars-Gunnar Björklund i tv-studion, nere på plats grattar kungen och Silvia mästaren, service­folket kramas och i radion hörs en småbutter röst.

Den är Thomas.

”Jag var inte alls tänd på den här tävlingen i dag. Jag hade lätt kunnat legat och sovit längre. Sovit över den här dan, men jag kom upp till slut”, säger han.

”Grattis. Men jag förstår att du lider med Juha Mieto”, undrar reportern Leif Larsson

”Ja, det gör jag faktiskt, tycker det var synd här om Mieto.”

Inför prisceremonin träffar Wassberg Mieto och föreslår att de ska klippa itu sina medaljer och löda ihop dem så att de får en guld- och en silverhalva var. Finländaren vägrar och gratulerar på svenska.

Sedan följer en mindre medaljgala där ett gäng, mestadels amerikaner och svenska aktiva, applåderar segraren.

Wassberg träffar inte guldmedhjälparen Tony Schutti den dagen, men österrikaren ska senare bli Thomas vän för livet då han flyttar till Wassbergs sambos hemby och blir ihop med hennes moster. Skidorna kör han med ett par veckor senare, då går de sönder.

Hemma i Värmland har Thomas föräldrar våndats hela loppet. Nu har de en son som är olympisk mästare och väntar på att få tala med honom innan de somnar. Det blir inte av.

Nej, jag ringde inte. De fick väl reda på det ändå.