Karlsson: ”Är bästa kusken i Elitloppet”

Mattias Karlsson

Experten rankar stjärnorna Listar kuskarna – som ishockeyspelare

Det mesta fokuset inför Elitloppet är med all rätt på hästarna.

Många kallar det för det bästa Elitloppet någonsin.

Samtidigt förtjänas det att lyftas upp att det är en fantastisk spännande mix av kuskar vi kommer att få se.

Ungefär en sådan här diskussion med mer allmänt sportintresserade personer har utspelat sig flera gånger i mitt liv.

– Så du jobbar med trav?

– Ja, bland annat.

– Vem var det som vann Elitloppet nu igen?

– Nuncio.

– Ja, men jag menar vilken person det var som vann.

– Du menar kusken Örjan Kihlström?

– Ja just det, det var han jag menade, det är ju det man vill hålla koll på.

Den inställningen kan kännas skrattretande i travkretsar – samtidigt ska man ha förståelse för att många inte lyckas ta till sig att lära känna hästarna som individer, personligheter och profiler.

Det har till och med funnits en rädsla i travsammanhang att hästarna ska förvandlas för mycket till anonyma och själlösa nummerbrickor.

Trenden tycker jag ändå är att hästarna mer har fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Det har snarare blivit så att jag tycker att kuskarna i stället många gånger inte längre får den respekt de borde få.

Imponerande uppställning

Några av våra ledande travkuskar är jag oerhört imponerad av, jag kan tycka att de tillhör de absolut största och proffsigaste idrottsstjärnor vi har.

Den svenska kuskeliten är en väldigt kittlande blandning av karaktärer, egenskaper och körstilar.

Elitloppet 2017 innehåller en imponerande uppställning av världens bästa kuskar.

Vi får se de svenska världskuskarna Björn Goop, Örjan Kihlström, Erik Adielsson och Ulf Ohlsson.

Vi måste hylla att de yngre svenska kuskarna Adrian Kolgjini, Christoffer Eriksson och Johan Untersteiner släpps fram.

Vidare har vi Frankrikes bästa kusk Franck Nivard som kör en av världens bästa hästar genom tiderna, legendaren Åke Svanstedt som kommer hem från USA och nordamerikanske superstjärnan John Campbell som är ett ömsesidigt kärt återseende.

Det uppskattas också att Steen Juul och Janne Soronen gör att vi få ett heldanskt respektive ett helfinskt ekipage.

Problem för travsporten

Det enda jag saknar är naturligtvis tjejer – Jennifer Tillman blev 2015 den tredje kvinnan som körde Elitloppet, den första på 19 år, och hon körde även förra året.

Det var uppskattat – men den totala statistiken är för dålig och något som både få travförbundet Svensk Travsport och travtränarna att känna skyldighet att agera, och det är något som även spelbolaget ATG borde känna sig bekymrad över och vidta åtgärder kring.

Jag hoppas att friskusen Jennifer Tillman får fler chanser, och att talanger som Kim Moberg släpps fram ordentligt.

Det är klart att det också finns fler namn som vi gärna vill se ofta i de här sammanhangen som eleganten Johnny Takter, rackarungen Robert Bergh, nestor Jorma Kontio, ärrade Torbjörn Jansson och karriärklättraren Carl Johan Jepson.

Min rankning av Elitloppskuskarna 2017: 1) Björn Goop, 2) Franck Nivard, 3) Örjan Kihlström, 4) Erik Adielsson, 5) Åke Svanstedt, 6) John Campbell, 7) Ulf Ohlsson, 8) Adrian Kolgjini, 9) Johan Untersteiner, 10) Christoffer Eriksson, 11) Steen Juul, 12) Janne Soronen.

Kuskarna som hockeyspelare

Travkuskar gillar ishockey, ishockeyspelare gillar trav (i båda sporterna verkar det viktigt med påbrå) – därför får ni här kuskarna i sina hockeyroller, av en kanske rimlig anledning känns de alla mer som offensiva forwards än trygga backar eller någon spektakulär målvakt.

Björn Goop – den stora skyttekungen som målmedveten går rakt på mål, har en ledande roll i förstakedjan och är en fans- och flickfavorit.

Örjan Kihlström – den stora finlirande assistkungen som många gånger agerar i det dolda, svårmodigt norrländsk vid sidan av isen.

Erik Adielsson – den tekniska dribblingskungen och snipern med stor spelförståelse, omtyck av många för sin ärlighet och öppenhet och en blivande tv-expert.

Ulf Ohlsson – den lojale lagspelaren och trotjänaren som levererar på högsta nivå på hemmaplan år efter år och är ett fysiskt praktexemplar.

Åke Svanstedt – den hemvändande äldre NHL-stjärnan som är en powerforward som inger respekt med sina fula men tillåtna knep.

Adrian Kolgjini – den unge moderna spelaren med snabbhet och kvickhet och självförtroende, och med star quality, temperament och lågt nummer i NHL-draften.

Johan Untersteiner – den kloke centern som är en klassisk allround tvåvägsspelare och en lugn lagkapten med sina ledaregenskaper, jämn hög lägstanivå.

Christoffer Eriksson – den lite senare blommande talangen som mått bra av att utvecklas ett steg i taget men som har stor potential, blyg som privat och oblyg som spelare.

Franck Nivard – den stora utländska stjärnan som kan göra stor succé i en klubb och misslyckas i en annan, trots allt beroende av rätt omgivning och att han trivs, en humörspelare.

John Campbell – den äldre veteranen med stora NHL-meriter som agerar med trygghet, pondus och rutin, glansdagarnas briljans lyser igenom emellanåt.

Steen Juul – den stora äldre danska stjärnan som klarar av en roll i någon av de producerande kedjorna i den svenska högsta serien.

Janne Soronen – den finske spelaren som kommer från en sämre liga och är en chansning om han ska lyckas i Sverige eller inte.

Den här söndagen på Solvalla får vi njuta av både fyrbenta och tvåbenta stjärnor.