”Rafa” är bäst – på att göra alla andra dåliga

Stefan Holm

LONDON. För att bli bäst måste en tennisspelare få motståndaren att känna sig dålig.

Rafael Nadal har den förmågan.

Det är Tomas Berdych den förste att skriva under på.

Tomas Berdych bubblade av självförtroende när moder Svea i går tittade på armbandsuret och såg att klockan blivit 15.00.

Det var då han klev ut på centrecourten med möjligheten att bli den förste tjeckiske Wimbledon-mästaren sedan 1973, då Jan

Kodes slog Alex Metreveli i finalen.

Berdych skulle ta chansen. Finalplatsen var ju ett bevis på att han är bättre än både Roger Federer och Novak Djokovic.

Två timmar och 13 minuter senare lämnade 24-åringen världens finaste tennisbana. Det framgick inte av tv-bilderna, men på det silverfat han fick bar han en krossad dröm.

Tomas Berdych trodde på sig själv, men han trodde inte tillräckligt mycket.

Då går det så här.

Då förlorar man sin första Grand Slam-final med 3–6, 5–7, 4–6.

Då lyckas man inte ta tillvara på de breakchanser som ges.

Då känner man sig dålig utan att spela dåligt.

Egentligen inte bäst på någonting?...

Rafael Nadal är inte världens bästa tennisspelare för att han är snabbare och starkare än alla andra.

En spelare som Berdych har bättre serve och forehand. Ja, går du igenom slag för slag kommer du inse att Rafael Nadal egentligen inte är bäst på något.

Hans verkliga storhet sitter i skallen. Så är det med alla mästare och det blir så uppenbart på de avgörande poängen.

Ni såg själva hur Berdych skaffade sig tre breakbollar direkt i andra set. Det var då tjecken tänkte ”jag kan vinna poängen” medan Nadal tänkte ”jag ska vinna poängen”.

...?men ingen har ett starkare psyke

Alltså gjorde han det.

Spanjoren räddade den första breakbollen med en stenhård forehandcross, den andra med en lika kraftfull som otäckt vinklad andraserve. På den tredje tvingade han Berdych att röra sig i djupled, vilket delvis förklarar varför tjecken placerade en forehand i nät.

Skillnaden mellan ”kan” och ”ska” är lika stor som den mellan ”tro” och ”fullständig övertygelse”.

Den spelare med störst självförtroende vinner en tennismatch åtminstone 95 gånger av hundra.

Det är bara han som, oavsett ställning, vågar spela för fullt utan att tänka på riskerna.

Finalen i går är bara ett i raden av exempel.

”Rafa” Nadal la grunden till den här titeln genom att vinna Öppna franska och 46 av året 51 tidigare matcher.

Tennis är en mer psykisk än fysisk sport, och när det gäller det mentala är ingen starkare än muskelpaketet från Mallorca.