De obegripliga övergångarna

Fotbollens konstigaste värvningar

I silly season-tider är inget omöjligt. Somrarna i fotbollseuropa kantas av värvningar av blandad kvalitet. Vissa är otroligt dyra, andra rena fynden och några är bara så konstiga att de inte går att begripa.

Här är del 2 i konstiga värvningar:

David Bellion från Sunderland till Manchester United
Engelska fotbollsfantaster trodde knappt sina öron då rykten ständigt ploppade upp att Sir Alex Ferguson var ute efter Sunderlands David Bellion under 2002. Det som gjorde fansen så förvirrade var att Bellion knappt fick spela i ett lag som åkte ur Premier League med dunder och brak. Endast 19 poäng på 38 matcher tog klubben den säsongen. Men Ferguson var så angelägen att få spelaren att det till och med yttrades anklagelser om att Manchester United närmat sig spelaren på ett sätt som reglerna inte tillåter.

När sedan säsongen var över kunde United säkerligen har fått Bellion för en spottstyver, men förhandlingarna slutade med att man betalat 25 miljoner kronor för fransmannen.

Vistelsen i United blev dock kortvarig för Bellion, endast 4 mål och 24 matcher innan han blev utlånad till West Ham och senare köpt av Nice. Och Ferguson ville helst glömma hela eländet.

Claudio Caniggia gratis till Dundee United
På 90-talet var Claudio Caniggia en stjärna. Han var den störste spelaren i Argentina efter Maradona. Så när Dundeesupportar vaknade till nyheten den 4 oktober 2000, att deras klubb var på väg att skriva kontrakt med argentinaren, hade de svårt att tro att det var sant.

Till och med klubbens ordförande trodde att det var ett skämt när tränaren Ivano Bonetti berättade att man kunde få Caniggia att överväga att spela för klubben. Bonetti kände Caniggia genom kontakter i Atalanta, stjärnans senaste klubb. Och DET var nyckeln till att affären kunde genomföras.

Det är knappast troligt att Caniggia ens hade rört sig från sängen för att kolla upp var Dundee ligger om det hade varit tidigare tränaren Jocky Scott som hade hört av sig. Ännu mindre hade han satt sig på ett plan till Glasgow.

Karriären kantad av skandaler

Trots att Caniggia inte tillhörde någon klubb (han hade lämnat Atalanta i juni), så hade supportrarna svårt att tro att han över huvudet taget skulle komma för att ens diskutera ett kontrakt. Men när nyheten kom att han hade synts till på Glasgows flygplats, var förvåningen stor. Och när det stod klart att han hade skrivit på för resten av säsongen var det snarast en rejäl chock. Caniggia, vars karriär kantats av skandaler där han hamnat i fängelse och blivit avstängd för att ha tagit kokain, var nu en Dundeespelare.

Medan fansen befann sig i extas var media mer tveksamma. Man trodde att Caniggia hade kommit bara för att tjäna lätta pengar. Så när Caniggia på en presskonferens berättade om flytten till Glasgow som en bra chans för honom att spela igen och ta en plats i Argentinas VM-trupp 2002, hördes en del hånfulla fniss i den samlade journalistkåren.

Succédebut

Men snart skulle det visa sig att Caniggia menade allvar med sitt uttalande. Tio dagar efter det att han skrivit på kontraktet gjorde han sin debut mot Aberdeen. Tusentals fans hade kommit till Aberdeen för att se Caniggia spela för Dundee. Och de fick uppleva ett riktigt drömscenario. Caniggia byttes in i slutet av matchen och slog in det avgörande målet. Både publiken och de övriga spelarna, var fullkomligen förtrollade över hans lätta bolltouch, klacksparkar och spelsinne. Alla misstankar om att han inte skulle ta det här på allvar var som bortblåsta. Med Caniggia i laget klättrade Dundee till en slutlig femteplats i ligan.

Caniggias ursprungliga kontrakt var kort och han var endast tänkt som en ersättare till den skadade anfallaren Fabien Caballero. Men tack vare succén i klubben så förlängde man kontraktet med två år. Dundeefansen var överlyckliga. Men lyckan varade bara ett halvår, sedan satte storklubben Glasgow Rangers klorna i honom.

Det paradoxala i berättelsen är att Caniggia, vars karriär kantats av skandaler och mindre diciplinerat uppträdande, agerade ytterst professionellt och var en riktig förebild i Skottland. Han lyckades också med sin intention att komma med i Argentinas VM-trupp. Dock fick han inte spela något i turneringen, men lyckades ändå dra på sig ett rött kort i matchen mot Sverige, då han skällde ut domaren från bänken.

Ronnie O'Brien gratis från Middlesbrough till Juventus
Som en av det irländska u-landslagets bästa spelare, tillsammans med Robbie Keane och Damien Duff, förutspåddes O'Brien en lysande framtid. Därför var det ingen överraskning när han skrev på för Middlesbrough 1997.

Men efter två år i reservlaget, utan att vara nära en plats i a-laget, bestämde sig irländaren för att flytta från klubben. I normala fall skulle ett byte till en klubb i en lägre division verka rimligt för en ung kille som behöver speltid. Men ödet ville annorlunda för O'Brien. Han skaffade sig en agent och bad honom se över situationen. Det visade sig snart att en scout från Juventus hade sett honom spela. Och på något vis slutade det med att den italienska storklubben gav honom ett femårskontrakt.

– Det är en dröm att få flytta hit, sa O'Brien då.

Snacka om underdrift. Men drömmen om att få spelas för Juventus fick sig ett par rejäla törnar. Äventyret i Italien innebar två år av utlåningar till olika mindre italienska klubbar, Lugano i Schweiz och Dundee United i Skottland. Sedan fick O'Brien nog och förklarade att han ville tillbaka till England.

Fick flytta

Vad han hade innerst inne hade förväntat sig när han kom till Juventus är förstås svårt att veta. Att bara komma in och ta en plats i startelvan verkar lite dumdristigt. Juventus sa först att man ansåg att O'Brien hade en framtid i klubben, men till slut gick man med på att han fick gå till en klubb utanför Europa och han hamnade i FC Dallas.

I Dallas gjorde han succé direkt när han gjorde mål i debuten i cupen. På elva matcher gjorde han två mål och två assist. Vid starten på nästa säsong hade han stora förväntningar på sig, men redan i den tredje matchen bröt han skenbenet och blev borta hela året.

Comebacken blev inget vidare lyckad och O'Brien flyttade till Toronto och sedan San Jose där han spelar för tillfället.

Ali Dia från Blyth till Southampton
Ali Dia har gått till historien som en av Premier Leagues sämsta spelare genom tiderna. Efter att ha kämpat för brödfödan i lägre divisioner i Frankrike och Tyskland, vände Dia blicken mot England, där tv-avtalet hade gjort klubbarna stenrika.

Efter att ha blivit nekad av småklubbar som Bournemouth och Gillingham, fick han slutligen en chans i Blyth Spartans. Men Dia ville nå högre och funderade ut en listig plan. Han kontaktade Southamptons tränare Graeme Souness och förklarade att han spelat i det senegalesiska landslaget och att han var släkt med den liberianske stjärnan George Weah. Inget av detta var sant, men Souness blev intresserad.

Weah ringde

För att göra det hela ännu mer övertygande så fick Souness ett telefonsamtal från Weah. Det räckte för att övertyga honom, och Dia fick ett 30-dagarskontrakt.

Det var tänkt att han skulle spela i en reservlagsmatch mot Arsenal. Men matchen blev inställd på grund av en vattensjuk plan, och Dia hamnade direkt på avbytarbänken i en match mot Leeds 1996.

När Matthew Le Tissier skadade sig efter en halvtimmes spel fick Dia chansen. Publikens förväntningar var stora efter att man hört att han var kusin till George Weah. Applåderna dånade från läktarna. Men debuten gick inte som Dia, eller publiken, hade hoppats. Efter drygt 50 hemska minuter, några av de värsta som serien har skådat, blev Dia utbytt.

Senare framkom det att den man som påstått sig vara George Weah över telefon, i själva verken var ingen mindre än Dias agent. Detta fick Southampton att direkt riva hans kontrakt. Han gick istället till Gateshead, som såg det hela som ett pr-trick. Sedan dess har han inte synts till.

Stefan Fransson
Minimedia