”Bort med sprintstafetten”

Kristoffer Bergström

LIBEREC. Först kom de omänskligt suveräna finskorna, sedan de mänskligt suveräna svenskorna.

Jag säger gärna grattis till Lina Andersson och Anna Olsson, men jag hoppas inte att ni får er VM-revansch. För jag hoppas sprintstafetten försvinner från programmet.

Alla silvermedaljer är gjorda av samma metall, ändå har de olika värden. Linas och Annas kraftfulla insats i går visar att de är två av världens främsta sprinters – men jag önskar att de fick demonstrera det i en annan form.

Efter VM 2003 hade sprinten och den traditionella stafetten chartersex på ett hotellrum. Lagom till nästa världsmästerskap, det i Oberstdorf, visades kärleksbarnet för första gången upp på en stortävling. Det var inte så att sprintstafetten var ful, den var bara poänglös, svårälskad. Den föddes som en defekt version av sina föräldrar.

Den var som sprint, men med mindre dramatik.

Den var som stafett, men med mindre taktik.

När två åkare turas om att åka sex sträckor kan de inte planera loppen efter eget huvud, men likförbannat måste de köra närapå fem kilometer var. Ihop med prologen – en sömnig sållning som avgör om USA eller Tjeckien ska få äran att komma sist i finalen – förväntas männen sprinta i en mil, damerna i åtta kilometer. Det är vansinne.

I bästa fall blir en sprintstafett som velodromcykling, där åkarna semesterglider i fem varv och ruschar på slutet.I värsta fall blir det som damfinalen i går, där ett lag är fem sekunder snabbare varje varv och till slut har en landningsbana mellan sig och klungan.

Visst gjorde Virpi Kuitunen och Aino-Kaisa Saarinen en megabedrift när de blev VM:s överlägsnaste vinnare, men finskorna vann för att de dominerar i traditionell åkning, inte för att de är sprinters.

Lina Andersson och Anna Olsson är i första hand bra på korta sträckor. De vann medalj på Olssons taktiska lugn och Anderssons explosiva uppväxling.

Och att det blev silver beror på att de slog Italien, för sedan Norge tramsförklarat tävlingen genom att ta med formsvaga Astrid Jacobsen fanns liksom inga andra rivaler.

Jag jublar högt åt det svenska silvret resten av veckan, men på måndag har jag två önskemål på FIS:

Plocka bort sprintstafetten från programmet och satsa på både klassisk och fristilssprint varje VM. Och ska sprinten och den traditionella åkningen kela igen så ge dem en kondom.