Glöm OS-medaljen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-25
”Håll er till verkligheten”
GÖTEBORG. En vägrar vara med.
En annan ska stoppas av sin egen hästägare.
En tredje ska ställas inför rättsskranket ... igen.
Och ingen av hästarna har gjort ett OS.
Nej, hopplandslaget kan glömma medaljen.
Tala är silver, tiga är guld.
Men när Maria Gretzer nu väljer att tala om målsättningar i OS så borde hon hålla sig till... femte-sjätte plats, typ. Inte silver... eller brons. Hon borde hålla sig till, jag ska inte säga sanningen, men åtminstone verkligheten.
Vid OS i Aten tog Sverige silver i laghoppningen. Det var då det tredje mästerskapssilvret på fyra år.
Nu är landslagets uttalade målsättning att upprepa medaljen. Jag förstår inte hur man tänker.
Från Aten-OS finns inte en enda häst kvar.
Och på de tre mästerskapen som avgjorts sedan dess har Sverige placeringsraden 8–12–5.
Lägg till det att Royne Zetterman med Isaac, individuellt bäst både i senaste VM och EM, vägrar åka till Hongkong för att han är rädd för att hästen ska ta för mycket stryk i det klibbiga vädret.
Schultz i hovrätten
Dessutom har Lotta Schultz varit föremål för en uppslitande rättegång i år om vem som äger hennes OS-häst Calibra. Hon vann i tingsrätten men efter OS väntar en hovrättsförhandling.
Och i går slog Sportbladets nyhet om att ägaren till Helena Lundbäcks OS-häst, Madick, tänker göra allt för att stoppa henne från att åka till OS ner som en bomb i häst-Sverige.
Förbundskapten Maria Gretzer har förstås känt till den infekterade tvisten om Madick men att den i går, mitt under världscupfinalen, blev offentlig var det sista hon ville eller behövde. Gretzer såg i går ganska sliten ut när hon gång på gång fick svara på alla problem kring landslaget.
OS – tuffaste för en häst
Men hon säger det hon ska säga (så hade också SOK medieträning med landslaget i tisdags): målet är OS-medalj.
Men då lutar hon sig samtidigt mot Peter Eriksson och Malin Baryard, som båda har hästar som ingen ännu vet om de klarar av ett mästerskap. Dessutom är OS det tuffaste en häst kan gå och klimatförutsättningarna i Hongkong är omtalade.
Nej, att hoppas på Baryard och Espri känns desperat. Det verkar Baryard, som i går i världscupfinalens första omgång visserligen var bäste svensk men då på Flippan som bekant gjort sitt sista mästerskap, själv också
tycka:
–?Jag är skeptisk till det hela.
Nej, bakom Rolf-Göran Bengtsson är det som Baryard och Eriksson säger: ”skakigt” respektive ”sårbart”.
Jag skulle vilja säga hopplöst, även om hoppet förstås är det sista som överger de här människorna... och hästarna.