Så in i märgen sorgligt

Elisabet Hoff

Det har hänt i trav, galopp, fälttävlan och distansritt. Men aldrig tidigare har en hopphäst dött inne på tävlingsbanan, i vart fall inte på toppnivå .

Inte förrän idag söndag, under världscupen i Verona.

I ena stunden hoppar 15-årige Hickstead, en av världens absolut bästa hästar, den svåra världscupbanan med bara en rivning. I nästa stund ligger han i dödsryckningar.

Fullsatta läktare och TV-kameror

Bredvid står en chockad Eric Lamaze och ser hjälplöst på när livet rinner ur den häst som kämpat för honom i åratal och tagit honom så högt en ryttare kan komma.

Det är en chockartad syn. Och så in i märgen sorglig.

Det hade kunnat hända hemma i boxen. Eller i hagen. På träning, uppvärmningen eller var som helst.

Men nu hände det inne på banan, inför fullsatta läktare och TV-kameror.

Eric Lamazes 38 ryttarkollegor denna kväll gjorde det enda rätta. De beslutade att avbryta tävlingen. Dels var de själva djupt gripna och skakade. (Den trefaldige världscupvinnaren Meredith Michaels- Beerbaum till exempel storgrät när ryttarna kom in till fots för en tyst minut). Dels hade det känts makabert att fortsätta. 

Hann inte plågas

Det är alltid djupt obehagligt att se ett så stort, kraftfullt djur som en häst dö plötsligt eller våldsamt.

Oavsett var det är.

Värst är det om den plågas. Och man inte kan hjälpa den.

Hickstead hann inte plågas. Det var över på ett ögonblick.

Hickstead var född att hoppa, nästan attackerade hindren som om de stod där bara för att han skulle övervinna dem. Han dog inte mitt i språnget. Men nästan. Hade han gjort det hade det kunnat sluta med en katastrof och en ännu större tragedi för sporten.

Hickstead var en kämpe, in i det sista. En stolt hingst. Mer vild än tam, nästan.

Hade han varit människa hade han velat bli ihågkommen för sina fantastiska prestationer, sin energi och sitt tigerhjärta. Inte för sina sista självande sekunder i livet på banan i Verona.

Hoppsporten måste bereda sig på en eventuell attack. Ett djur som dör har en förmåga att väcka starka, ibland helt oresonliga, reaktioner.