...så tog det slut

”Jag fattade inte att det var jag som fallit”

PEKING. Det slutade med tårar.

Igen.

Som det brukar för Susanna Kallur i de stora mästerskapen.

– Men jag klarar mig. Det är bara på jobbet det gått dåligt, säger hon.

Det hon menar är jobbet som häcklöperska.

Ett heltidsjobb i en av världens ­tuffaste branscher.

– Men jag överlever. Det kommer fler tävlingar, säger Sanna.

Det har gått någon halvtimme ­efter loppet när hon ställs inför alla de frågor hon inte vill höra.

Det märks att hon helst vill smita iväg till sina närmaste på plats i Peking. Pappa Anders Kallur, pojkvännen Claes Aspling och syrran Jenny.

Hon har just genomfört sitt livs kortaste häcklopp. Hon kom 13 meter av 100. Sedan stöp hon.

”Aldrig ramlat på tävling”

– Jag har aldrig ramlat på en tävling förut. Jag bara satt där. Jag fattade ­inte ens att det var jag som hade fallit. Det var en märklig känsla, säger Sanna och tar sig mot pannan och några andra ställen under flätorna.

– Här har jag nog en bula.

– Och här, säger hon när hon flyttar handen några centimeter högre upp i pannan, mot hårfästet till.

– Det var mest huvudet som tog stryk.

Susanna Kallur kom till OS med en bedrövlig utomhussäsong bakom sig.

Hon rivstartade i Berlin den 1 juni med sin bästa säsongsöppning någonsin, då hon sprang i mål på 12,54.

Det vara bara fem hundradelar från hennes personbästa på 12,49 och skvallrade om att hon skulle sänka sig lika mycket utomhus på 100 häck, som hon gjort inomhus på 60.

Hon hade en fantastisk inomhussäsong innan hon nådde den slutliga triumfen i tyska Karlsuhe den 10 februari.

Då slog hon Ludmila­ Engquist 18 år gamla världsrekord på 60 häck med en hundradel, då hon sprang på 7,68.

Hon krossade allt motstånd, inklusive amerikanskan Lolo Jones som nu är storfavorit till OS-guldet på 100 häck.

Men sedan kom tårarna.

De nästan obligatoriska.

På uppvärmningen inför semifinalen i inne-VM i Barcelona fick Sanna en lättare bristning i baksidan av ena låret och tvingades ställa in.

Sedan dess har det varit en kamp mot klockan. När baksidan läkte började höger skenben värka lagom till utomhuspremiären.

En gammal stressfraktur hade skapat brosk som irriterade benhinnan, som i sin tur gav nästan outhärdliga smärtsignaler inför utomhuspremiärerna i Berlin och Oslo.

En smärta som stegrades så mycket, att hon var tvungen att sätta stopp efter Golden League-tävlingen i Oslo­ den 6 juni. Hon gjorde comeback i söndagens försök där hon visade att hon var tillbaka.

Men när hon skruvade upp frekvensen ett snäpp gick det för fort för hennes eget bästa.

”För mycket kraft”

– Ja, jag vet inte, men självklart kan det ha varit ovanan att tävla. Men jag kan ju springa häck. Nu var det mer att jag tryckte ut stegen för mycket och kom någon decimeter för nära första häcken. Jag tryckte ut stegen istället för att dra in dem. Det blev för mycket kraft och för lite finess.

Det blev hennes fall. Och alla runt omkring led men henne.

– Hon hade varit värd ett bättre öde, säger tränaren Karin Torneklint.

– Som hon har kämpat. Mot smärtan och mot alla odds. Jag har ju följt henne hela vägen och det här var det sista man önskat henne. Men hon kommer igen. Det är hennes styrka. Hon älskar att springa häck.

Nu får hon följa finalen från läktaren, eller om hon nu väljer tv:n.

– Jag lär titta i alla fall. Men inte lär det bli kul