”Det går nog åt helvete...”

Panik, hårda inbromsningar och skakiga ben – Sportbladets Markus Eriksson fick åka med i Mattias Ekströms DTM-bil

MANTORP. Om två veckor kör världsstjärnan Mattias Ekström, 29, för totalsegern i DTM-mästerskapen.

I helgen tog han med sig Sportbladets reporter på en rejäl åktur.

En hisnande och skakig upplevelse i 250 knyck med stenhårda inbromsningar.

Mattias Ekström räknas allmänt som en av de tio bästa förarna i världen – oavsett vilken bil han kör. Det är en liten – men bara liten – tröst när jag kvarten före start inser att jag lägger mitt liv i den här långe och tunne mannens händer. Ordentligt nervös inför vad jag ska utsättas för säger fotograf Thomas Johansson några uppmuntrande ord.

– Det var kul att lära känna dig i alla fall, hehe.

Friskriver sig ansvaret

Nyhetschefen var en lika rolig kille när han strax före avfärd till Mantorp sa att ”rent nyhetsmässigt vore det bäst om ni kraschar”.

Audi-teamet ber mig signera ett papper där de poängterar att testkörningen ”inte är helt riskfri” och att de friskriver sig allt ansvar.

På riktigt racingmanér tar jag på mig en röd overall, som sitter som en kroppsstrumpa. Skorna, som jag trodde skulle likna stabila boots, känns aningen mer stadiga än ett par sockiplast. Öronproppar, ansiktshuva och en tung hjälm sätts också på plats innan det är dags att kliva in i monstret till bil.

Det visar sig vara allt annat än lätt. Osmidig och påfallande lik en Michelin-gubbe får jag klämma mig in och förbi skyddsbalkarna.

”Du kan vara kolugn”

En serviceman hjälper till och får till slut trycka in mitt högerben med milt våld. Jag spänns fast och sitter som i ett skruvstäd. Luften är svår att andas och känslan är direkt klaustrofobisk.

– Du kan vara kolugn, säger Mattias Ekström på klingande dalmål.

Lätt för honom att säga som kan påverka händelserna.

Det är knappar, reglage och spakar överallt. Interiören ser ut som i ett rymdskepp och de kraftigt skålformade stolarna är placerade i baksätet.

DTM-bilen med 460 hästkrafter vrålar öronbedövande när vi i hög fart sladdar ut på Mantorps tävlingsbana. Det känns som om däcken inte har fäste och jag hinner tänka att det här går nog åt helvete redan före första kurvan.

Det gör det såklart inte, men farten är hiskeligt hög och vi ligger enligt min uppfattning alldeles för nära den yttersta kanten av banan, som angränsar till jord och gräs.

Raksträckan tar slut

På raksträckan når vi toppfarten på lite drygt 250 km/h, och jag är inte ett dugg rädd längre. Det blir jag däremot när jag ser att raksträckan börjar ta slut. Ekström verkar inte vara det minsta sugen på att bromsa, utan petar in ännu en växel. Panikkänslan sprider sig i kroppen innan – Pang! – bilen blixtsnabbt saktar in. Det väsnas, karossen skakar och mitt huvud rycks åt alla möjliga håll. Den skarpa kurvan klaras av galant, vi accelererar igen. Ännu en kurva, stenhård inbromsning, upp i fart, stenhård inbromsning. Så där håller det på i tre varv och jag kommer på mig själv med att sitta och le när vi glider in i depån.

På skakiga ben kravlar jag mig ur kärran och mumlar något om ”fantastiskt, helt fantastiskt”.

– Det där gillade du nog, säger Ekström och flinar.