”Folk har alltid sina åsikter...”
Publicerad 2015-09-20
Svenska hoppet Marcus Ericsson om nattloppet i Singapore, den kraftiga smärtan – och missuppfattningarna om formel 1
Ute är natten svart, men 1 600 strålkastare lyser upp gatorna i Singapore.
Ett av säsongens stora spektakel är en show för fansen – och en pina för förarna.
– Jag är mörbultad efteråt, säger Marcus Ericsson.
I dag avgörs Singapores GP, ett race som var kalenderns första nattlopp när det hade premiär 2008. Det är en fantastisk kuliss kring Marina Bay Circuit, arrangörerna har lagt ut 108 kilometer strömkablar, 1 600 strålkastare lyser upp banan och det krävs 3 000 lux för att förarna ska ha en möjlighet att köra F1 på gatorna i Singapore. Det är fyra gånger så ljust som på en fotbollsarena och det krävs mer än tre miljoner watt för att genomföra ett race.
En stor höjdpunkt
– Det är en fantastisk kuliss för fansen, det är alltid ett speciellt race och jag tycker verkligen om det, säger svenske Sauberföraren Marcus Ericsson.
– Jag gillar verkligen att racet körs i strålkastarnas sken, det ger oss en underbar atmosfär och det är absolut en av säsongens höjdpunkter. Jag ser även fram emot den uppdatering som vi har när det gäller aerodynamiken, vårt mål är att ta ut max av de förändringar som vi har gjort.
Loppet är otroligt krävande för förarna. Det är varmt, fuktigt och det snuddar ofta på maxtiden två timmar. Banan är dessutom en av säsongens längsta, den innehåller 23 kurvor (flest av alla race) och det krävs full fokus under de 61 varven, även om det inte alls är lika tajt mellan banan och muren som i exempelvis Monaco. Att köra F1 är tufft i ett vanligt race, i Singapore krävs det ännu mer av både kropp och huvud.
”Ont i hela kroppen”
– Kör du in i en kantsten eller underlaget är ojämnt så känns det i hela kroppen, vi blir mörbultade, berättar Marcus Ericsson för Sportbladet.
– Monaco och Singapore är de värsta banorna under säsongen. Efter ett lopp där är man väldigt mör och har ont i hela kroppen, trots att förarstolen är kropps- gjuten.
En F1-förare befinner sig ungefär tio centimeter från vägbanan när han eller hon kör. Ställningen är extrem och varje förare har en egen gjuten förarstol för att minska belastningen på kroppen.
– Det främsta misstaget många gör är att de tror att vi sitter i bilen, men det gör vi inte. Vi ligger. Fötterna är i höjd med ratten, där du har händerna. Den typen av ställning är inte naturlig, Det tar ett tag att vänja sig vid det, säger Marcus Ericsson som kör sin andra säsong i F1.
– Man ser inte mer än toppen av framdäcken, även om man bygger stolen så att sikten är bra i kurvorna. Man ligger egentligen parallellt med marken och det första den som aldrig kört F1 tänker när han eller hon hoppar i bilen är ”jag ser ingenting”. Så var det för mig också.
Många sitter framför TV:n och undrar hur det känns att köra F1. Hur är det egentligen?
– Är bilen bra är den som en förlängning av den egna kroppen och du flyter med, men så är det sällan från början.
– För den som aldrig kört tidigare så tar det en rejäl stund att ens komma ut ur depån om den ens klarar det. Det är en extrem racekoppling på bilen och man måste verkligen jobba med den för att den ska fungera. En F1-bil är byggd för att köra på gränsen, inte för att ta sig ut ur depån. Den är byggd för full maxkörning med rätt temperatur på däcken och bromsar. Om de detaljerna inte stämmer så tappar den direkt. Det blir som att köra på is, det finns inget grepp alls, säger Marcus Ericsson.
Vad brukar du säga till folk när de har åsikter om din körning?
– Folk har alltid åsikter, men det är väl bra. Det är betydligt mer komplicerat att köra F1 än att bara köra max rakt fram med sin egen bil.
– Sedan måste du naturligtvis både ha koll på alla knappar på ratten, på displayen på ratten, på bränslenivåer, på kopplingen, på radion, på vägbanan framför och i speglarna. Du måste köra i 300 km/timmen, behålla fokus, samtidigt som du ser i ögonvrån vad som händer. Man lär sig splitvision.
Störs av magnetfält
I Singapore kommer också andra svårigheter till. Bilarna kör bland annat över Anderson bridge, och under den ligger ett magnetfält från en av mest trafikerade T-banelinjerna och det stör den extrema elektroniken i F1-bilarna. Sensorerna i bilarna reagerar och om detta sammanfaller med att föraren växlar kan samarbetet mellan gas, koppling och växellåda påverkas och i värsta fall måste föraren bryta loppet.
Som om det inte räcker med att ligga ner när du kör i 300 knyck – och dessutom blir mörbultad.