Wennman: Kära nån vad Hodgson måste ångra sig
Allting har ju gått snett...
LONDON. Ni minns kanske den där filmen ”Things to Do in Denver when You’re Dead”?
Det planeras en uppföljare nu, ”Saker att göra i Liverpool när du är död”.
I huvudrollen:
Roy Hodgson, 63.
Precis som i del 1 blir Roy kontaktad av gangsterchefen,The Man With The Plan, för att utföra ett jobb. Men allting går snett, och därefter har han 48 timmar kvar att leva.
Så vad gör han?
Tja, han drömmer sig kanske tillbaka till de fem åren med Halmstad BK, klubben han förvandlade från nedflyttningskandidat till svenska mästare. Eller till tiden i Malmö, Inter, Udinese, Blackburn, Bristol, Schweiz, Finland, Förenade Arabemiraten, Norge, Danmark och Örebro.
Men framför allt, med så kort tid kvar, tar han kanske en sista kaffe och konjak med sina gamla polare i Fulham.
Kära nån vad han måste ångra sig.
Roy blev Manager of the Year i Premier League, före såna som Carlo Ancelotti och Sir Alex Ferguson, efter ett bragdbetonat tränarjobb i den rätt anspråkslösa lilla klubben i västra London.
Nu sitter han upp till hakan i skit i det stora, berömda Liverpool, och The Man With The Plan (vem det nu är) har utfärdat ett pris på Hodgsons huvud. Han är Dead Man Walking, och det finns ingenstans att fly.
Överdrifter, tycker ni?
Nja, vi får väl se. Det är två veckors uppehåll i ligan nu. Det innebär traditionell jaktsäsong på managers som inte motsvarat chefernas förväntningar.
Förlusten var en förnedring
Liverpools chockerande 1–2-förlust mot nykomlingen Blackpool i går var inte bara ett fiasko i de blodröda fansens ögon, det var en förnedring. The Kop har väl sällan sett en sämre första halvlek (0–2) och nån kommer att få betala priset. Den personen är Roy Hodgson.
Må vara att fansen gick i stora demonstrationståg mot de amerikanska ägarna före matchen, men herrarna Hicks och Gillett har ju ingenting med taktik, laguttagning och teamspirit (jo, kanske lite) att göra. Det är ändå bitar som faller under Roy Hodgsons ansvar. Det är därför Roy bör fundera på hur han ska spendera de närmaste två veckorna på bästa sätt. Det skulle förvåna mig om han överlever som Liverpooltränare till bortaderbyt mot Everton den 17 oktober.
Blackpools jätteskräll på Anfield snodde tyvärr uppmärksamhet från den kanonmatch jag själv såg live: Chelsea–Arsenal 2–0.
Är det kört för Arsenal? Njae...
Det var ett fascinerande skådespel med ett Arsenal som bestämt sig för att pinka in ett revir på Chelseas planhalva, men som blev bemött med cyniska, kliniska avslutningar signerade ett mästarlag.
Didier Drogba är ett kapitel för sig, med sitt eleganta 1–0 (lite tur med i bilden också, väl?) har han nu gjort 13 mål på 13 matcher mot Arsenal. Och brassen Alex monsterfrispark som höll på att skicka upp målnätet på Matthew Harding Stand, den som gav 2–0 mitt i Arsenals bollinnehav, var bland det ruggigaste skott jag sett på åratal.
Sju poäng skiljer de två londonklubbarna nu, är det redan kört för Arsenal?
Njae, det vill jag inte påstå. Vi har bara lirat sju omgångar. Det skiljde elva poäng ett tag i fjol, Arsenal knappade in, men föll till slut på att man förlorar just den här typen av matcher – mot de andra storlagen. Sen år 2005 har Gunners spelat 33 matcher mot Chelsea och Manchester United – och bara vunnit sex. Kan Arsene Wenger ändra på det finns det hopp, ty spelet är det inget fel på. Det är avslutningarna som klickar. Hur Koscielny kunde missa sin nickchans i början är en gåta, och om Chamakh slutar kamma sig med en brevpress kanske han kan knoppa in ett mål också.
Till sist konstaterar vi att Manchester City är tvåa i tabellen, före rivalen United, men att det satt långt inne mot ett piggt, rivigt, imponerande Newcastle (2–1). Tre defensiva mittfältare på hemmaplan mot en nykomling...Roberto Mancini är fegare än Svennis...och det var bara (det alldeles för sena) inhoppet av Adam Johnson som räddade Mancini från huvudrollen i sista delen av den där filmtrilogin:
Things to Do in Manchester when You’re Dead.