Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Konrad, Kurt

Inter–Chelsea: Den onde mot den gode

Mourinhos manskap i ledning i tungviktsmötet

LONDON. José Mourinho vann rond ett i tungviktsmötet med Carlo Ancelotti, Inter slog Chelsea med 2–1 och kopplade ett litet minigrepp om åttondels­finalen i Champions League.

Men det var inget avgörande ryck. Det är en uppförsbacke, en tvär kurva och ett upplopp kvar.

Cambiasso jublar efter sitt 2–1-mål för Inter i matchen mot Chelsea.

Skriver det i schizofrenins tecken eftersom det samtidigt pågick en annan superduell i en annan tv-kanal, Norges desperata jakt på Sverige i OS-stafetten. Det var sannerligen inte lätt att koncentrera sig på det ena eller det andra.

Matchen mellan Mourinho och Ancelotti var på sätt och vis som den mellan Northug och Hellner: den onde mot den gode. Den stöddige mot den ödmjuke. Den kaxige mot den artige. Psykningar och ”mind games” med i spelet.

Skillnaden var att den storkäftade verkligen höll sina löften på San Siro.

Mourinho öppnade stenhårt med 1–0 efter två minuter och 44 sekunder (Milito), släppte upp Chelsea jämsides i den 51:a (Kalou) och satte sen in stöten med 2–1 i den 55:e (Cambiasso).

The Special One är alltså kung i Milano i dag, men som sagt: den spännande spurten återstår. Jag ger Chelsea mycket stor chans att vända på det hela i returen den 16 mars. 1–0 räcker hemma på Stamford Bridge. Och med tanke på de italienska klubbarnas dokumenterade svårighet att vinna i England kan Inter mycket väl krokna och släppa sitt försprång.

Men det är ju det här med Mourinho... är det nån som kan bryta trender och leverera på engelsk mark är det han. Vi minns alla när hans Porto slog ut Manchester United på Old Trafford och en Mourinho med fladdrande överrock sprang jublande som en galning efter sidlinjen.

Mourinhos kärleksbarn

Slår Inter ut hans förra klubb Chelsea blir det inte samma firande. I går satt han kvar i båset och bet ihop käkarna efter Inters båda mål. Otroligt att han kunde hålla sig så synbart lugn, han måste ha varit nära att explodera inombords.

Självklart fattade portugisen att han inte skulle provocera fram nån stämning som kan vändas emot honom i returen på The Bridge. Han vill bli välkomnad ”hem” som en hjälte. Det moderna Chelsea är hans lag, hans skapelse, hans kärleksbarn.

Mourinho har inte missat ett tillfälle att poängtera vad hans värvningar, träningsmetoder och taktiska sinne betytt för Londonlagets resa upp till europatoppen. Drogba, Lampard, Terry och många av de andra är ”hans” pojkar.

Carlo Ancelotti måste naturligtvis hata det snacket. Han sa en gång att ”om José tror att han är Jesus så är jag i alla fall inte nån av hans apostlar”, men för övrigt har han inte ställt upp på nåt ordkrig. Det där med att ”alla italienare utom Inters fans kommer att hålla på Chelsea” dementerar han bestämt att han sagt.

Så vem av de två vann det taktiska prestigekriget i går?

Jag vet inte om nån gjorde det. Jag håller med Mourinho, som efteråt sa:

– Det var inte en match som handlade om taktik. Inget av lagen kom med några överraskningar.

Man kan invända och peka på detaljer som Ancelottis val av Malouda som back/breddare till vänster, men det blev aldrig nåt rävspel, mer en överraskande tempofylld, positiv, situationsrik och underhållande match. Jag hade trott på ett försiktigt 0–0, men det blev en kanonfight.

Älskade Inters inställning

Vad som tilltalade mig särskilt var Inters inställning att gå för 3–1 istället för att bara försvara 2–1. Jag älskade också att se mittbacken Lucio, som var löjligt bra, den mäktige högerbacken Maicon (trots återhållen offensiv) och den imponerande holländaren Sneijder på mitten. Det blir inte roligt för Sverige att möta honom i kommande EM-kval. Vad som inte tilltalade mig var den grova domarmissen då Kalou fälldes av Samuel i fritt läge, det borde givetvis varit straff och rött kort.

Och vad Chelseas fans svor ännu mer över var troligen målvakten Petr Cechs skada (vaden).

Följ ämnen i artikeln