Mer än ett mål
Wennman: Ett av de viktigaste i Pools historia – Torres gav klubben nytt liv
BIRMINGHAM. Vissa mål betyder ju mer än andra.
Det som Fernando Torres gjorde efter 90+3 mot Aston Villa kan ha varit ett av de viktigaste i Liverpool FC:s moderna historia.
Det kan betyda skillnaden mellan nya, livsviktiga miljoner i Champions League och en framtid i både sportslig och ekonomisk misär.
Glöm bort snygga individuella siffror, till exempel såna som berättar att Torres i går nådde 50 mål i Premier League på färre antal matcher än nån annan i Liverpool nånsin klarat av.
Det som gäller nu är att de röda är med i den där matchen om en plats bland de fyra första igen. Den som vi alla tjatar om. Men som ju är så betydelsefull för en klubb av Liverpools storlek och status.
Tänker vi i ett längre perspektiv är kampen mellan Liverpool och utmanarna Tottenham, Manchester City och Aston Villa intressantare än slaget om ligaguldet. För de tre sistnämnda skulle en plats i Champions League nästa år kännas som en jackpott på Lotto, det skulle höja klubbarna ett snäpp ute i världen, göra det lättare att värva nya stjärnor och kanske starta en ny storhetstid som förändrar hela självbilden. Spurs, City och Villa har alltså allt att vinna.
Liverpool, som varit i två CL-finaler på fyra år och redan står på den plattformen, har allt att förlora.
Ni fattar alltså hur mycket som stod på spel nu. Om Liverpool, som kom till Villa Park med bara fem segrar på sina 18 senaste matcher, torskat igen hade laget varit åtta poäng efter Aston Villa. Och efter Spurs, City och Birmingham (!). Det hade blivit en lång resa i vår. Det hade troligen blivit en för dryg uppförsbacke.
Men nu slog alltså Torres till med sitt 1–0-mål på stopptid, och om vi vanemässigt hävdar att ”alla segrar är lika viktiga, mot alla lag” så har vi fel. Det här var mer än tre poäng. Det här var nytt liv, nytt självförtroende, nytt sprattel i benen för Liverpool.
Jag är glad att jag inte gått i fällan och dömt ut dem för tidigt i fjärdeplatsdramatiken. Jag är glad att jag inte hånat Rafael Benitez (som jag brukar göra annars) efter hans riskabla löfte till Pools fans att ”jag garanterar att vi blir bland de fyra första”. The Reds är ju med nu. Och vi vet vad ett Liverpool med vittring kan åstadkomma.
Om ni sen tycker det var en riktig skitmatch i går ska ni veta att förhållandena var hopplösa. Jag tror inte det framgick i tv hur illa det var, särskilt i första halvlek. Det är väl nåt slags kamerafilter som gör att bilden blir tydlig även under den värsta sortens snöfall.
Avgjordes i två dueller
Men jag lovar att det snöade så in i hällvitte. Jag hade givetvis en plats på raden längst ner på pressläktaren och snön blåste in under taket, vräkte ner över mig, alla papper blev dyngsura, jag fick sätta vindrutetorkare på glasögonen och såg ändå inte tvärs över till den andra långsidan.
Inte konstigt då att spelet blev som det blev, att tacklingar blev feltajmade och att passningar såg amatörmässiga ut i bland.
Redan från start hade jag en teori om att det här skulle avgöras i två dueller. Antingen skulle Gabriel Agbonlahor springa från Jamie Carragher, ta honom på ren fart och kontra in ett mål för Villa. Eller också skulle Torres förr eller senare få den där extra halvmetern mot Villas mittback Richard Dunne och avsluta för Liverpool. Jag misstänkte att tunge Dunne skulle få problem med väglaget, så att säga.
Den misstanken tycktes obefogad när klockan stod på 90 minuter och Dunne, helt välförtjänt, ropats ut som matchens bäste spelare. Då halkade han när skulle ta emot Stephen Warnocks för lösa passning, Torres såg äntligen chansen att komma loss i straffområdet – och sen var resten ett kliniskt utfört beställningsmord av ett superproffs.
Fascineras av Browns teknikbögeri
Ett felsteg ,en sekund, en chock för ett Villa som förtjänade bättre, en Martin O´Neill som nästan bröt samman av förtvivlan och en Rafa Benitez som nöjt torkade snön ur skägget. Snacka om avgörande moment under 2009 års sista timmar.
Villa är därmed julhelgens förlorare efter två förluster på tre dar. Liverpool är, tillsammans med Manchester City, vinnarna.
Och pratar vi ekonomi så är det ju sannerligen viktigt att hänga kvar i Premier League också. Två lag under strecket, Bolton (med Johan Elmander på bänken) och Hull, spelade 2–2 i går och är i fortsatt trubbel.
Jag såg en eftersändning i tv och fascinerades mest av Hull-managern Phil Browns teknikbögeri. Han trycks ha små sändare och mottagare överallt. I bland pratade han i rockuppslaget, ibland i slipsen, ibland i halsduken. Det är Dick Tracy-varning här. Bakom ena örat löpte nåt som såg ut som en gammal snodd telefonsladd ner bakom kragen, den fortsatte tydligen längs ryggen och frågan måste därmed ställas:
Var stoppar han in pluggen nånstans?