Gråt inte för England

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En tabell efter tolv matcher ljuger inte – ni är inte bättre än så här

LONDON. Såg ni David Beckhams tomma ögon?

Såg ni Steve McClaren lämna sin stol och med blossande kinder gå raka vägen in i Wembleys innandöme? Såg ni en gammal stolt fotbollsnation få återstoden av sin självkänsla krossad?

Grät ni?

Inte jag.

Eller ... ja, jo, nej ... det är klart att jag gärna skulle sett England i EM-slutspelet nästa år.

Jag är precis som så många andra svenskar, jag gillar att se engelska multimiljonärer få stryk i fotboll (vi vill liksom hålla dem på mattan, eller hur?) men jag vill också ha dem med i turneringarna ... för vilka motståndare ska vi annars håna när de misslyckas, vilka ska vi reta oss på, vilka ska vi smygbeundra, vilka ska vi känna igen och identifiera oss med efter alla år med engelsk fotboll i svensk tv?

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, säger dom.

Båset är väldigt tomt nu.

2–3 mot Kroatien i en av de mest dramatiska EM-kvalmatcher som spelats ... jag känner mig fullständigt omtumlad.

Inget England i EM. Inget Skottland. Inget Wales. Inget Nordirland. Inget Irland.

Öarna i väst får köra sitt eget interna mästerskap i sommar. Kontinenten är isolerad, som dom brukar säga.

Kontinenten är isolerad

Jag kan känna smärta när jag tänker på de tre senaste stora turneringarna, VM i Japan, EM i Portugal och VM i Tyskland, eftersom jag följde det engelska laget så intensivt och jobbade så nära det engelska pressdrevet. Nu är det slut med såna äventyr.

I går kväll satt alla krönikörerna som ni lärt känna i den här spalten – Eleganten, Mr Bison, Laptop, Babyface, Skelettet, Luffarn och de andra – och hamrade ner tidernas sågningar på sina datorer på Wembleys pressläktare.

Jag tyckte synd om dem eftersom

de åkt en hisnande berg- och dalbana i detta EM-kval, de fick till slut ett fett fläskben kastat framför sig inför sista kvalomgången – men blåstes på konfekten ändå.

Trots att England hade allt i sina egna händer förlorade laget mot ett gäng som inte hade nånting att spela för – men som visade att fotboll handlar om talang och känsla i fötterna, särskilt på en regnvåt gräsplan i bedrövligt skick.

Jag gråter alltså inte, en tabell efter tolv matcher ljuger aldrig och England fick

till slut inte fler poäng än ...Israel.

Men jag kommer att sakna England

i sommar. Ändå. På nåt vis.

Hur det kunde gå så illa?

Tja, det kommer att debatteras i månader framöver. Ett och annat huvud kommer att rulla. Nån kommer till och med att konstatera att det var bättre på Sven-Göran Erikssons tid.

Mest synd om Beckham

Steve McClaren sa i natt att ”jag vill inte diskutera min framtid, men jag tänker inte avgå” vilket betyder att Brian Barwick och gubbarna på FA får avskeda honom och pröjsa resten av kontraktet.

Börjar bli dyrt nu, om man tänker på vad sparkningen av Svennis kostade.

Spelar det egentligen nån roll vem England har som manager, finns det nåt geni som kan lotsa fram det här gänget till den stora titel som Drevet anser att England bör vinna? Jag vet inte, jag tror inte det.

Steve McClaren var i alla fall fel man.

I motsats till mina engelska kollegor såg jag inga större fel i hans laguttagning mot Kroatien, men han hade förstås maximalt oflyt med skador och valet av Scott Carson i målet. Kroatiens 1–0 efter knappt åtta minuter var en av de värsta tavlor man skådat på den här nivån.

Jag tyckte också han gjorde rätt som startade med Beckham på bänken, även om facit visar att hans inhopp var en moralhöjare (och gav ett superpass före 2–2).

Det jag finner märkligt var att England backade hem så omedelbart efter Peter Crouchs kvittering. Kroatien fattade galoppen direkt och tog tag i spelet igen – och så blev det givetvis 2–3. Det är inte första gången England klappar igenom när man ska försöka spela på resultatet.

Vi får alltså en EM-sommar utan såna som Wayne Rooney, Michael Owen, Frank Lampard, John Terry, Rio Ferdinand och Steven Gerrard ... det kommer att kännas lite konstigt.

Mest synd tycker jag ändå om David Beckham, som gjorde sin 99:e landskamp i går. Han lämnade Wembley med blicken nånstans i fjärran och kommer kanske aldrig att få sin 100:e.