Att bli frisk till nästa säsong är inte så lätt som det låter...
Sportbladets friidrottsexpert om Sanna Kallurs mörka säsong
Susanna Kallur ställer in resten av säsongen.
Nu gäller bara en sak.
Att blir frisk till nästa.
Jag tror inte det är så enkelt som det låter.
Sannas inställda säsong är väl annars bara typisk för det svarta 2008.
Ett år som började så fantastiskt bra och visade att Sanna lyft sig ett par snäpp då hon började tävla inomhus i vintras.
Hon bara flög fram på 60 meter häck i de första inomhustävlingarna och höjdpunkten kom då hon slog Ludmila Engquists arton år gamla världsrekord på 7.69 med en hundradel.
När jag såg henne jubla över sina 7.68 i tyska Karlsruhe i februari, var jag övertygad om att Sanna var på väg mot ett OS-guld i Peking.
Kapningen av personbästat inomhus pekade på att hon skulle kunna ta ännu mer på den 40 meter längre utomussträckan.
Det pekade mot tider på 12.30-talet med utgångspunkt från 2007 års personbästa på 12.49.
Men så blev det inte.
Tårkantad sommar
Eländet började redan i semifinalen vid inomhus-VM i Valenica.
Sanna fick en bristning i baksidan av höger lår och kom aldrig till start. Men det var bara början.
Resten blev en tårkantad sommar.
Det har varit smärta, inställda tävlingar och tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Och när hon väl sprang gick det inte att känna igen henne. Tjejen med världens vackraste häckteknik hoppade plötsligt kråka mellan häckarna.
Första loppet i Berlins Golden League den 31 maj var det enda som gick som planerat och tiden 12.54 blev också hennes bästa för säsongen.
Men redan en vecka senare rullade de första tårarna nedför Sannas kinder, då hon lämnade den mixade zonen efter Golden League-loppet i Oslo en vecka senare.
Förlamande smärta
Då hade hon så ont i smalbenet att hon knappt kunde gå.
En förlamande smärta.
Det var en liten knöl femton centimeter upp på skenbenet som ställde till det och irriterade benhinnorna.
Jag minns träningslägret i japanska Fukuoka före OS, där Sanna visade på punkten som knappt gick att upptäcka med ögat.
Hon drog med fingrarna över området och sa:
– Känn själv!
Och jag kände en minimal, men tydlig utbuktning.
Roten till allt ont.
Samma skada, andra benet
Just innanför har Sanna en gammal stressfraktur som skapat retningen.
Tvillingsyrran Jenny har en exakt likadan stressfraktur, fast på vänstra benet.
Men den är aktiv och har gjort att hon inte kunnat tävla på över ett år.
Sanna har ändå försökt, men precis som förre förbundskaptenen Ulf Karlsson påpekade tidigare i sommar (det kunnandet måste jag ge honom credit för), var det bara en hopplös dröm.
Hon tog sig till OS och en semifinal, men där fick tävlingsovanan henne att falla redan på första häcken.
I Zürich i fredags var smärtan tillbaka och Sanna hade inte en chans i 100 häck-loppet.
I samma tävling där hon vann och fick sin underbara revansch på amerikanskan Michelle Perry i fjol slutade det nu med en femteplats.
Det fick Sanna att ge upp.
Hon ställer in fredagens Golden League-tävling i Bryssel och GP-finalen i Stuttgart 13-14 september, en tävling hon ändå inte hade kvalificerat sig för.
Nu hoppas jag att Sanna söker upp de bästa experterna i världen för att hitta orsaken till smärtan och att hon tar den tid som krävs för att kroppen ska läka ihop.
Tack för att du drar, Sverker
Jag är samtidigt glad att den överoptimistiske landslagsläkaren Sverker Nilsson nu lämnar friidrotten.
Det är inget fel att vara positiv, men i det fallet tror jag det gjort mer skada än nytta.
Nye förbundskaptenen Stefan Olsson ska snart sätta ihop ett nytt medicinskt team och högsta prio måste vara att få alla skador grundligt undersökta, framförallt den på Sanna.
Stressfrakturer drabbar främst kvinnliga friidrottare och det har varit alldeles för många det här året.
Det har även slagit ut Sveriges största tjejtalang Martina Salander – bara 16 år – men redan med en stressfraktur på en ryggkota.
Susanna Kallur får ta ledigt ett tag och söka svaret på varför hon inte blir frisk.
Och sedan skynda långsamt.
Sanna är ju den där typen som älskar att tävla och i hennes fall är det både på gott och ont.
Här är det upp till tränarna Karin Torneklint och Torbjörn Eriksson att hålla tillbaka tävlingslusten.
Men de är två kloka personer, så i det fallet är jag inte orolig. Vid det här laget vet de alltför väl vad stress kan ställa till med.