Wennerholm: Det här är en av de största guldskrällarna någonsin
Det går att hitta massor av anledningar till att Brynäs tog SM- guldet 2012.
Men i mina ögon är det en av de största guldskrällarna någonsin.
Ingen trodde på Brynäs när säsongen startade.
Ingen annan än de själva.
På elitserieupptakten inför den här säsongen visade nye huvudcoachen Tommy Jonsson upp sig för första gången och var en av få som hade ett rakt svar på frågan om vilka som tar SM-guld 2012. Ingen diplomati, ingen blyghet, ingen undergivenhet.
– Brynäs, sa han självsäkert och utan att blinka.
Och alla log.
Utom Tommy Jonsson.
Sedan den dagen upphörde jag aldrig att förvånas av vad han åstadkom med detta Brynäs.
Visserligen ett lag med massor av unga talanger, men samtidigt ett lag där nästan halva truppen (nåja, men nästan) hämtats från gamla avdankade ärkerivalen Leksand.
Jag minns också sommarens turbulens då Färjestad värvade gamle brynästränaren Niklas Czarnecki, som hade ett år kvar på kontraktet.
Czarnecki som direkt fick alla gamla brynäsare emot sig då han kommenterade det nya jobbet för värmländska tidningen NWT:
– Tänk dig att för första gången stå framför ett lag som kan ta SM-guld.
Ett halvår senare hade han fått sparken från Färjestad och hans gamla klubb Brynäs var elitseriens hetaste lag.
Så kan det gå.
Bästa trycket någonsin
Facit blev att det var Brynäs som drog vinstlotten och fick in en huvudtränare med helt nytt tänk, en offensivare spelidé och en förmåga att få spelarna med sig.
Alla spelare i Brynäs var övertygade om att de kunde ta SM-guld redan innan säsongen startade.
Det var det självklara målet.
Det var därför Tommy Jonsson sa det han gjorde på den där upptaktsträffen.
Han trodde verkligen på det han sa och det gjorde alla hans spelare också.
Vad de så kallade experterna tyckte sket de fullkomligt i.
Resten är historia och Tommy Jonsson är "Årets Coach".
Han har inte ens någon konkurrens om den än så länge vakanta titeln 2012, lika litet som Jakob Silfverberg hade som slutspelets MVP eller Johan Larsson hade som Årets Rookie.
Brynäs, Brynäs, Brynäs.
Till och med publiken tog hem titeln som slutspelets bästa.
Jag har besökt Gävle sedan 1983 och sett Brynäs ta SM-guld både 1993 och 1999, men aldrig varit med om maken i en stad som alltid känts så mätt på framgång. Men trycket i Läkerol arena är bland det mäktigaste jag varit med om i en SM-final.
Det brusar fortfarande i öronen efter rent hälsofarliga decibeltal.
Så om jag ska sammanfatta varför Brynäs tog SM-guld i fem korta punkter så ser det ut så här:
Tommy Jonsson – coachen som spelarna älskar och som kastade gamla livremmar och hänglsen och vågade låta laget spela ut. Och där alla beslut blev rätt, hur fel de än såg ut på papperet.. Som att kasta in "Honken" i mål i förra matchen i Skellefteå och låta slutspelshjälten Niklas Svedberg vila till hemmamatchen igår. Historiskt sett vansinne, men som blev en fullträff. Svedberg höll nollan i går.
Världsklass, Silfverberg
Jakob Silfverberg. Lagkaptenen, matchvinnaren, ledaren. Jag visste att han var bra, men inte så h ä r bra. Världsklass.
Young Guns. Förutom Silfverberg växte alla unga spelare i Brynäs ett, eller till och med två snäpp, den här säsongen. De gav den spets som avgjorde till slut. Och en stor ros till junioransvarige Tomas Thelin, som är ansvarig för grunden till den utvecklingen.
Slutspelsskäggen. Här tänker jag på spelare som Jörgen Sundqvist, Simon Bertilsson, Jonas Nordquist och alla de andra som sällan hyllas tillräckligt. Den fysiska kraften och grunden allt vilar på så andra kan glänsa.
Traditionen. Skellefteå har ett SM-guld genom tiderna. Brynäs hade tolv innan det trettonde kom i går. Det ska inte spela någon roll, men jag tror likt förbannat det gör det. Vinnarkultur ska inte underskattas.
Till sist vill jag bara tacka alla inblandade för ett fantastiskt hockeyslutspel.
Det är en ynnest att få vara en del av denna svenska folkfest.