Wennerholm: Det var det mest gripande jag upplevt
JÖNKÖPING. Det behövdes ingen tyst minut när fans, vänner och familj tog farväl av Stefan Liv.
Det var tyst i flera timmar i en fullsatt Kinnarps Arena.
Det enda som hördes var den stilla gråten.
Och jag undrar hur HV 71 ska ta sig ur denna förlamande sorg.
Klubben där livet måste gå vidare och där det väntar en elitseriepremiär hemma mot Djurgården på torsdag.
De som sår med tårar ska skörda med jubel, står det i Bibeln.
Slår det ordspråket in väntar en framgångsrik vinter i Kinnarps Arena.
Men verkligheten är sällan så enkel.
Vissa spelare är mitt uppe i sorgearbetet, däribland lagkaptenen Johan Davidsson.
HV:s viktigaste spelare.
Han är en av dem som gråtit mest över vännen och lagkompisen Stefan Liv.
Jag såg HV träna innan minnesstunden i går och även om det var en stängd träning, gick det att följa den genom de stora glasrutorna in till b-hallen.
Inget stoj, inget glam, inget snack därute på isen.
Bara tjugo professionella hockeyspelare som gjorde sitt jobb.
Det mest gripande jag upplevt
Men tankarna var på ett helt annat håll.
Tränaren Ulf Dahlén, sportchefen Fredrik Stillman och lagets psykolog Pär Pettersson har ett tufft jobb framför sig.
Mitt i sorgen måste de förbereda laget inför seriepremiären mot Djurgården och man har redan tagit ett steg, då man beslutat att inte skjuta på den matchen.
The show must go on.
Hur smärtsamt det än må vara.
Det måste finnas tid att sörja, som Johan Davidsson uttryckte det i går.
Självklart är det så.
Det måste få ta den tid det tar och det kommer att ta längre tid för vissa än för andra.
Att vinna hockeymatcher måste kännas ganska oväsentligt för de flesta HV-spelare just nu.
Samtidigt har de fått en gemensam drivkraft som kommer att finnas på bröstet hela säsongen.
En positiv kraft i en miniatyr av Stefan Livs klassiska tröjnummer 1.
Kan de samla sig runt det, kan även HV 71 bli nummer ett i vinter.
Jag är säker på att det är vad Stefan Liv själv hade önskat.
Minnesstunden i går var det mest gripande jag upplevt.
Åtta tusen människor som strömmade ge
nom Kinnarps Arena och en ceremoni som var så knäpptyst att HV:s ordförande Hans-Göran Frick knappast behövt utlysa en tyst minut.
Den gjorde ingen skillnad.
Ceremonins mest rörande ögonblick
Sedan lagkompisarnas tårfyllda ögon som blänkte i den nedsläckta arenan.
En rödgråten Per Ledin, en stillsamt snyftande Johan Davidsson, en våldsamt hulkande Björn Melin som bröt ihop när han lagt sin röda ros framför bilden av en jublande Stefan Liv.
Och så de två knattarna, Stefan Livs små söner och ögonstenar, som bars fram till minnesplatsen mitt i arenan.
– Pappa, utbrast den tvåårige sonen glatt mitt i allt det mörka.
För liten att förstå vidden av den här tragedin.
Det var nog hela ceremonins mest rörande ögonblick och lämnade alla kämpande med gråten i halsen.
Även jag.
Jag kände mig helt tom efteråt och då var jag inte i närheten att stå Stefan Liv så nära som de flesta av spelarna i HV 71.
Jag har inte skrivit ett ord om Stefan Liv som person i den här texten.
Det behövs inte.
Scenerna i och utanför Kinnarps Arena talar för sig själva.
Berg av rosor
De tusentals brinnande ljusen, bergen av röda rosor, alla barnteckningar med en sista, spretig hälsning till idolen.
Fansen som sov hela natten utanför entrén för att vara säkra på att komma in och köerna som var längre än inför en SM-final.
Där väntade allt från små hockeyknattar till 80-åriga damer.
Alla med en relation till en spelare och person som ALLA tyckte att de kände.
Även de som aldrig träffat honom.
Det säger allt om Stefan Livs storhet som människa.