Den här härvan kommer att växa
Det Patrik Sjöberg nu väljer att berätta är en chock för hela friidrotts-Sverige.
Uppgifterna var inte ens officiella när Yannick Tregaro gick ut och berättade samma sak.
Jag tror inte att det tar slut där.
Den här härvan kommer att växa.
Nu är Viljo Nousiainen död sedan 1999 och vi kommer aldrig att få höra hans version.
Men bilden av honom solkas snabbt när man läser vad bland andra Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro nu avslöjar.
Jag följde ju Patrik under hela hans karriär och med automatik även Viljo.
De var ett ständigt par på friidrottsgalor och mästerskapsarenor och jag kunde aldrig ens tänka tanken att det fanns några mörka hemligheter begravna i deras förflutna.
De var ett radarpar som både bråkade och skrek åt varandra och inte verkade vara överens om någonting egentligen.
Två profiler av den typ som inte finns längre.
Tillsammans gjorde de en resa från ingenstans till den absoluta världstoppen.
Patrik Sjöbergs världsrekord på Stockholms Stadion 1987 och VM-guldet senare samma sommar blev höjdpunkterna.
Patriks 2,42 fick hela Stockholms stadion att lyfta en ljum junikväll
– Ett skithopp, sa Viljo efteråt.
Så typiskt Viljo, som bara såg det tekniska utförandet och som vanligt hittade brister i hoppningen med sitt skarpa öga.
Viljo Nousiainen ansågs vara ett tränargeni och än i dag betraktas han som den kanske bäste tränare svensk friidrott haft.
Han stirrade sig inte bara blind på tekniska detaljer, lika mycket handlade om själva känslan i hoppningen. Rytm och rörelsemönster.
Det var ju hopp som Viljo sysslade med och han var precis på väg att forma en ny världsstjärna när han föll ihop och dog ensam i lägenheten i Olskroken i Göteborg för tolv år sedan.
Det var sommaren 1999 som ett bråck brast på kroppspulsådern i magen.
Det var Yannick Tregaro som hittade honom liggande i badrummet, han som skulle ta över Viljos tränargärning och föra den vidare.
Yannick som jag sett i Viljos närhet så många år. När han ännu var barn.
Första gångerna var han bara elva-tolv är. En talangfull ung höjdhoppare som skulle bli Patriks arvtagare.
Men att han redan var det i en helt annan och hemskare mening gick inte ens att föreställa sig.
Viljo hade inga vänner utanför friidrotten.
Det var också Yannick som fick ta över Viljos nya stjärnskott, en ung Christian Olsson som skulle bli olympisk mästare i tresteg i Aten fem år senare.
Viljos död var ett resultat av hans livsstil.
Jag tror aldrig jag såg honom sitta ner och äta lagad mat någon gång under alla de år jag följde honom.
Han verkade leva på öl, cigaretter och svart kaffe.
Men han hade en speciell charm, sa aldrig nej och tog sig tid även när vi journalister behövde fördjupa oss i ämnet.
Han framstod alltid som en väldigt snäll människa, livrädd att ta konflikter.
Nu är den bilden raserad och det här känns lika tungt att skriva som när Ludmila Engquist erkände att hon varit dopad.
Jag och några andra satt på ett hotellrum vid Köpenhamns flygplats Kastrup och hörde hennes nakna bekännelse.
Det kom också som en chock, men inte av den här kalibern.
Ludmila hade ju varit dopad förr.
Om Viljos solkiga hemlighet visste jag ingenting.
Men den här typen av övergrepp är så skuldbelagda att enda sättet att få veta är att de drabbade träder fram och berättar.
Det har Patrik gjort nu. Det hedrar honom.
Det gjorde Yannick i går när det inte fanns någon återvändo.
Det kan inte ha varit lätt att bära på den bördan under alla år.
Frågan är varför det skulle behöva gå tolv år efter Viljos död tills vi fick veta.