Wegerup: Man kan vänta lääänge – och man gör rätt i det...
Henrik Larsson, mannen som vet hur man håller en hel nation i vänteläge.
Ska vi då fortsätta att vänta på honom?
Ja, vi får nog vackert det.
Vi har inte så mycket att välja på.
Man kan tycka mycket om att Henrik Larsson kommit och gått lite som han vill i landslaget och att han nu låter besked dröja om sin framtid. Varför gör han då så? Svaret är enkelt: för att han kan det. Henrik Larsson har hittills varit en så bra spelare att vårt landslag i fotboll inte kunnat säga nej till honom. Man ska inte heller glömma att när ”Henke” väl är med i ett lag så är han en
ledartyp, ett föredöme och en person som alla medspelare och ledare alltid talar väl om, i alla fall utåt. Att han i höstas blev lagkapten är bara ett av många tecken på hur högt han värderas.
Att Larsson fortfarande är med i toppen trots att han i år fyller 38 beror på att han har alla de egenskaper en förbundskapten och klubbledare suktar efter: spelsinnet, fysiken, erfarenheten och vinnarmentaliteten.
Självklart är det också så att han är med för att vi i Sverige inte har en dignande buffé av toppspelare att plocka från. I mars väntar Portugal och Zlatan är avstängd och Elmander skadade sig i helgen. Genast förmörkas stormötet av olycksmoln. I det läget blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att stänga ute Henrik Larsson.
Hur länge man sen kan invänta hans besked är förstås en delikat fråga men jag tror att förbundskaptenerna kan dra ut på det till ett långt läääänge.
Innebandyn räcker utmärkt just nu
Jag tycker också att man gör rätt i det. Henrik Larsson är ingen 22-åring som behöver all träning och rutin han kan få. Han vill inte springa runt på grusplaner och köra 70–20 och 15–15. Han vill inte åka med ungtupparna på turné i USA. Vad beträffar såväl det fysiska som spelmässiga behöver han det inte heller. Han är
extremt lättränad och innebandyn räcker utmärkt just nu.
Efter Portugal-matchen tycker jag att man ska ta sig en funderare kring ”Henke”, för han är trots allt inte ett framtidsnamn, ingen att bygga vidare på. Men mot Portugal behövs han.
Henrik Larsson har helt enkelt uppnått den ålder då han bara gör det han känner för och bryr sig allt mindre om omvärldens krav och åsikter. Han har inget att bevisa för sig själv eller andra utan söker glädjen. Alla hans bedrifter genom åren ger honom rätt att agera så.
Men, som sagt, det ger också förbundskaptenerna rätt att efter Portugal-mötet börja söka nya vägar.