Inget annat än ren GIRL POWER
Jag kom full av fördomar – men jag kapitulerade
Hästen dundrar fram.
Ryttarinnan hänger från dess sida, med huvudet neråt.
Dödsförakt. Respekt.
Jag kapitulerar.
Ridsport är inget annat än ren Girl Power.
Den enda gång jag kan minnas att jag suttit på en häst är när en gammal snäll och trött kuse släpade sig runt på parkeringen till stormarknaden Wessels i Falkenberg med mig på ryggen. Det är väl sisådär trettio år sen. Så jag erkänner villigt att jag aldrig förstod de av flickorna i klassen som var kära i sina hästar och bodde i stallet. My little Pony fick aldrig flytta in i mitt flickrum.
Det var alltså med viss, för en journalist sund, skepsis som jag i går kväll tog plats i ett hästdoftande Globen. Rednex inledde showen och någonstans mitt i andra låten hade musiken och de vilt ridande indianerna och cowboy-ryttarna faktiskt börjat få mig att motvilligt sänka garden.
En publik värd att älska
När Vilda Västern-temat så ersattes av internationell hoppning var jag fast. Fördelen med hästhoppning är att även den mest oinsatte (jag var väl den enda i hela Globen) faktiskt kan förstå när en häst river och vägrar.
Det är också uppfriskande med en publik som susar besviket NEEEJ även när en utländsk ryttare river. Väldigt långt från hata-hata-sånger på fotbollsläktare. En publik värd att älska.
En publik, som för all del innehöll en hel del män också, och som var en salig blandning av så kallat vanligt hästfrälst folk och de som av jackorna och armbandsuren och, framför allt, uppsynen att döma har egna stuterier på bakgården. Men mest av allt en kvinnlig publik.
Manlig ölbas tas mer på allvar
Det är också därför den alltför ofta avfärdas. En manlig ölbas på en fotbollsläktare tas på mer allvar än en pipig ”Heja Malin”-röst i Globen. Jag kom ju själv full av fördomar och smålog lite när speakern uppmanade publiken att gå till den rosa Libresse-montern och rösta fram Årets Häst 2008.
Under kvällens lopp känner jag dock mer och mer att om något andas kvinnokraft och girl-power så är det denna sport. Nära 200 000 medlemmar i Svenska Ridsport-förbundet. 87 procent kvinnor och flickor.
Strax intill mig på läktaren sitter en liten tjej i sin mammas knä och jag riktigt känner kraften i deras gemensamma upplevelse när The All American Cow Girl Chicks rider in. ”Hello Stockholm Sweden”, ropar Trish Lynn, ledare och tränare. Tillsammans når vi kvällens klimax när chicksen rider loss i sina akrobatiska rodeokonster. Vajande flaggor, breda hattar och glittrande dräkter, visst. Men framför allt styrka, mod och fart.
Bland kvinnorna finns en nioårig flicka och jag, som har stor respekt för stora hästar, kan bara sitta tyst. Cow-kvinnorna har själva tämjt sina hästar, som varit övergivna och svårhanterliga. På dem rider dessa otämjbara kvinnor in 4 miljoner kronor om året till cancerforskning.
Jag ser dem och tänker på hur hästar länge var blott männens egendom, något för cowboys, bönder och militärer. Kvinnor skulle inte sitta grensle, usch och fy. När de till sist tog sig loss ur damsadeln var de dock ohejdbara.
Lika ostoppbara som Spaniens lag som efter chicks-showen slår Englands i bronsmatchen i Champions League i Horseball med 11–7. Spanjorskan med nummer 2 på ryggen blir snabbt min favorit för sitt försvarsspel i Maldini-klass. Att män och kvinnor tävlar tillsammans och mot varandra är ännu en sak som utmärker ridsport.
Whitaker med paketet framme
Så även i den genom åren så omskrivna Maskerad-tävlingen där dressyr, hoppning och utklädsel bedöms. Dessbättre slipper vi denna kväll de uttjatade lättklädda tjejerna. I stället får vi John Whitaker som strippande tomte med bar överkropp och ”paketet” framme. Det är ungefär lika tråkigt som skämten från det efterföljande paret om en trumpet och ”blowjob”.
Nog är det roligt med stjärnor som bjuder på sig själva. Men buskis är buskis, även på en hästrygg. Enda paret med lite klass och känsla i replikerna är de som, helt riktigt, vinner maskeradmomentet: Maria von Essen och Robert Whitaker.
Allt avslutas så med julshow och taptow. Ridande stjärngossar i vitt och med hattar som sprutar gnistor ger mig lite Ku Klux-klan-associationer (hoppas Rednex var kvar och såg dem). Finare då med de julpyntade hästarna. Fin är framför allt känslan jag tar med mig hem. Av att ha gjort ett besök i en värld som jag alltid avfärdat men nu fått en ny bild av.