Oseriöst att prisa någon som inte har varit bäst
Damidrott ska tas på lika stort allvar som herridrott.
Såklart.
Men då måste alla inblandade börja med att ta sig själva på allvar.
Ja, ni gissar rätt. Jag talar förstås om det faktum att Frida Östberg fick Diamantbollen. När tv-kamerorna stängts av och de stora strålkastarna släckts ner minglade vi runt efter Fotbollsgalan och jag träffade på Anette Börjesson, en av de största inom damfotbollen genom tiderna. Vi tittade på varandra och sa:
”Frida Östberg, det är helt obegripligt”.
Innan ni som är Östberg-anhängare går i taket så vill jag understryka att jag, och även Börjesson, tycker att Frida Östberg är en bra spelare och bra person. Hon är tuff, hon har rätt inställning, hon har ett glödande hjärta och hon har i sina bästa stunder, både i lands- och klubblag, varit en mycket viktig spelare.
Men hon är inte Sveriges bästa damspelare 2008. Hur Svenska fotbollförbundet och Sydsvenska Dagbladet kommit fram till det beslutet är för mig en gåta. Therese Sjögran och Victoria Svensson är bara två av de spelare som varit bättre än Östberg i år. Förbundskapten Dennerby pratar om att folk inom damfotbollen inte blir överraskade över beslutet, att den som hängt med inte kan förvånas. Rökridåer och snicksnack.
Mindre lyckade insatser
Jag var på plats under OS och såg Frida Östberg göra allt utom att lysa med sin närvaro. Hennes misstag i den inledande matchen mot Kina i Tianjin, då hon slog bollen rakt in i planen till en kinesisk spelare, ledde till Kinas första mål och en perfekt öppning för värdnationen. Hon var sen ytterst nära att orsaka 2–1 med ett nytt, likadant misstag. Sverige förlorade den match man inte fick förlora för att undvika Tyskland i kvartsfinalen och så rök medaljchansen. Jag vet, man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Likväl var Östbergs misstag så allvarliga att de, i kombination med en del andra mindre lyckade insatser under året, solklart diskvalificerar henne för Diamantbollen i år.
Men nu lägger 30-åriga Östberg av och detta var sista chansen att ära och prisa henne. Jag kan förstå önskan att göra det. Men det kan ändå aldrig vara rätt. Med samma logik skulle Niclas Alexandersson eller Marcus Allbäck, två härliga spelare och personer, fått Guldbollen.
På herrsidan satt jag med i den Guldbollen-jury som istället valde Zlatan Ibrahimovic för tredje gången. Därför att de här priserna aldrig får gå till någon annan än den som varit bäst, om de ska behålla sitt värde – både för publiken och för de aktiva som har chans att vinna dem.
Måste kräva lika mycket
Damfotbollen förtjänar att tas på allvar. Men då måste också de verksamma inom den se till att ta den och sig själva på allvar. Vi journalister som skriver måste vara lika tuffa som då vi skriver om herrarna. Ledarna måste kräva lika mycket och spelarna måste tåla lika mycket hårda tag, både fysiskt och psykiskt.
När man utser Diamantbollen till någon som varit en stor spelare under karriären men inte bäst av alla under året som gått, då nedvärderar man samtliga inblandade och går rakt emot arbetet med att vara hundra procent seriösa.