Kim symboliserar det kluvna blågula landslaget

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi hade siktet inställt på ungtupparna.

Men en yngling som vuxit till man såg till att komma i fokus.

Kim Källström.

Spelaren som mer än någon symboliserar det kluvna Sverige.

Holländare, holländare, överallt holländare. I den grå novemberkvällen tycktes hela planen på Amsterdam Arena flammande orange. Vackert, om man inte varit svensk och vetat vad som väntar runt vinterns hörn. Portugal borta känns väl efter upprullningen i går kväll…så där.

Nå, det är snart jul och jag ska vara snäll och skynda mig att påpeka det alla redan vet, att matcher av det här slaget är tämligen dåliga värdemätare. Långt ifrån ordinarie svenskt lag; Zlatan och Mellberg är hemma i Italien och laddar vid pastafaten för sitt inbördes stormöte i helgen, Elmander fick stanna hemma hos sig och det var fullt med nytt folk som skulle testas, luftas och skaffa sig blågul erfarenhet. Lägg därtill alla byten som ryckte sönder spelet.

”Vi mötte ett lag som är snäppet bättre än vi”, sa Lagerbäck efteråt.

Det känns tryggt att han förblir de knappa ordens man. Holland hade i går kväll spelare från lag som Real och Atletico Madrid, Arsenal, Liverpool och Bayern München: alla spelare som är ett eller flera nummer för stora för Holland. Medan många av de Sverige ställde upp med spelar eller spelat i – just det, Holland.

Tagen av ögonblicket

Klasskillnad är det och klasskillnad var det när hemmalaget under inte minst första halvlek, gjorde lite som man ville med ett Sverige som skapade lite, jagade mycket och släppte allt mer ytor, inte minst den eviga problematiska framför eget mål. Hollands första mål var ett klantmål. Men ingen kunde tycka att det kom oväntat eller orättvist. Robin van Persie tackade och tog emot när Marcus Berg med vänner inte klev upp i tid. Berg, som äntligen fått chansen från start, levde inte upp till förväntningarna. Varken han eller Henke Larsson fick mycket att jobba med, visst, men de bidrog inte heller själva med särskilt mycket .

Rasmus Lindgren klarade sig bättre, framför allt i andra halvlek då hela laget lyfte. Men han visade inget extra, inget av den fulla kapacitet jag tror att han besitter, troligen lite tagen av ögonblicket och för rädd för att göra misstag för att våga spela ut.

En som inte var rädd var Christian Wilhelmsson. Chippen visade att, vad man än säger om Al-Hilal, så har han än så länge kvar såväl sin snabbhet, finurlighet och internationella rutin. Detsamma gällde Kim Källström. Skillnaden mellan första och andra halvlek bär hans namn. Han tog sig fram, skapade sig lägen, vågade och ville. På så vis blev han också en vägvisare för de yngre och nyare.

Källströms mål blev i slutändan betydelselöst för resultatet, men knappast för honom själv och hans självförtroende i blågult. Att det sen kom med högern gör det inte mindre delikat.

Missnöjd med mittfältsspelet

Källström är en humörmänniska och när han stundtals i landslaget inte kunnat leva upp till förväntningarna tror jag mycket handlar om att hans självförtroende dalat när han inte känt sig ha Lagerbäcks fulla förtroende.

Då Källström väl får chansen vill han så mycket att det ibland knyter sig. En spelare som vågar så mycket tar också alltid vissa risker och han måste fortfarande minska felprocenten.

Ändå, när vi nu talar framtid och just sett ett Sverige i generationsskifte med framtidens namn, de unga spelare som måste växa med uppgiften de närmaste åren, vill jag säga att jag ser Kim Källström som en nyckelspelare i vårt landslag om vi tar oss till VM 2010. Jag minns honom ännu som det unga superlöftet i Djurgården. Men när jag såg honom dunka lagkamraterna i ryggen efter matchen i går blev jag påmind om att ynglingen blivit man – dessutom med klara ledaregenskaper.

Källström var efteråt missnöjd med mittfältsspelet och nog är 3–5–2 en melodi han hellre dansar till. Han vill se det offensiva Sverige och det vill jag också – även om jag inte vill se just 3–5–2. Riskminimering har tagit oss långt, vi har inte materialet för att spela brassefotboll. Men gränsen mellan försiktig och feg är hårfin.

Källström visade mod och vilja när han kom in. Vi såg alla vad det betydde för det svenska spelet.