Inget kan vara vackrare
Idyllen – den svenska fotbollsarenan
Liten och sliten. Belägen i ett skogsbryn. Med vändkors, korvlucka och långbänkar.
Den svenska fotbollsarenan.
Inget kan vara vackrare.
Häromdagen fick jag frågan om vilken som är den bästa fotbollsbok jag har läst. Sådana frågor kan aldrig få några riktigt bra svar, det blir som att välja bort champagne och rosor till förmån för vin och syréner. Så mycket bra, så mycket gott, så mycket vackert. Bland alla tunga, seriösa, ibland rentav pompösa, fotbollsalster finns nu en ny älskling i mitt bibliotek: ”En massa planer”, från AIK-vallen till Övrevi”.
Jag fick den på Bokmässan för några veckor sen, en man som lyssnat på vår föreläsning kom fram och överräckte den. Han presenterade sig som Björn Risén, författare till boken som givits ut av B4Press, ett förlag där ”författaren själv bestämmer”. Det är på något vis fint att sådana förlag finns, att även författardrömmar som inte Piratförlaget hungrigt kastar sig över kan få bli verklighet.
På samma sätt är hela boken fin. Den är inte unik, jag vet. Jag har själv som julklapp givit en närstående fotbollstok en fotobok med bilder på hundratals planer runt om i Europa. I ”En massa planer” rör sig författaren bara i västra Sverige, mestadels i Västergötland och min barndoms Halland. Det är enkla bilder, utan den store fotografens tekniska finess och blick, men just därför med en annan känsla.
Det är foton, snarare än bilder, mättade med på samma gång nostalgi och en känsla av tidlöshet, närapå overklighet.
På Assmundsvallen och Målevi tycks tiden stå stilla, allt är som det varit, allt är som det ska vara, allt är som det var när jag en gång förälskade mig i fotbollen.
Alla dessa minnen...
AIK-vallen där pappa spelade när vi nyss flyttat till Falkenberg och jag tappade min boll i vattenspridaren. Hebergs IP där jag 1979 som sjuåring gjorde debut i ett flicklag där de äldsta var 14 år, i damfotbollens barndom. Slöinge IP där jag lärde mig vad offside var. Ginstavallen där hemmapubliken inte var att leka med. Sennans IP där rödhåriga stabila Bettan var en skräckförsvarare som få tog sig förbi. Hallaberg där damerna ett tag skulle spela med kjol för att locka publik. Fagra Brovallen i Vessigebro, Dalavallen i Anneberg, Skrea IP, Lindevi...
Alla dessa planer, alla dessa minnen. Segrar och förluster, glädje och besvikelse, gräs och krita, liniment och skoputs, duschsnack och därpå en läsk för tre kronor, från den gamla automaten med Falcon-örnen på sidan.
På de flesta sidorna i boken får planerna tala för sig själva. På några är dock författaren med, som på Snöstorps idrottsplats, med bildtexten: ”Jag stoltserar” eller på Esperedsvallen, Oskarström: ”Nu är man på gång igen”. Vid Hasslövs IP, där fick bilen vara med i stället: ”Min gamla Golf -88”.
Ni förstår själva att detta är en bok att älska och förundras över. Så stor fotbollen ändå är, den främste erövraren av folk och land. Alla planer, överallt, i minsta vrå. En massa planer. Älskade planer.