Bara Örlund höll topplagsklass i premiären
Utsvultet hungrande efter allsvensk fotboll gick jag på premiär.
Blev jag mätt? Mja.
Belåten? Nja.
Det blev ju ingen festmåltid direkt.
Snarare en småtrist, men okej dagens lunch.
Två guldfavoriter på planen, 26?516 på Råsundas sjungande läktare och över alltihop en slösande vårsol. Bättre dukat bord än så kan man inte få på en allsvensk premiär. Ändå blev AIK–Kalmar en ganska okryddad anrättning som rätt väl sammanfattas av slutresultatet 0–0. Inte katastrofdåligt på något vis, bara en typisk premiärmatch där spelarna efteråt pratade om den gropiga planen och Nanne Bergstrand om ”studsbollen”. Från läktarplats var det tydligaste att allt verkade gå lite som i slow motion, men det beror förmodligen mest på att man inte sett allsvensk fotboll på ett tag nu.
”Oavgjort var väl rättvist”, sa Nanne efteråt och gav också ett nöjdare intryck än tränarkollegan Norling.
Dåligt kortpassningsspel
Ändå var det Kalmar som inledde bäst och som sammantaget hade matchens farligaste chanser. Rikard Norlings plan var att med en ommöblering till 3–5–2 dyrka upp Kalmar och ”skapa problem”. Ännu en gång påminde dock Nannes spelare fotbolls-Sverige om att man inte låter sig luras ur sina positioner i första taget. Kalmar låg så rätt så rätt och istället var det AIK som kom på sniskan med för lite manöverutrymme för Bojan Djordjic när Iván Obolo hela tiden gick djupt ner i planen. Av AIK:s fina kortpassningsspel syntes mycket lite och Norling talade efteråt om bristande ”mod och tålamod”. Arnefjord hade stora problem med att få rätt adress på sina uppspel och först i slutminuterna skapade AIK – förgäves – några farliga lägen.
Den ende i AIK som för dagen bar lite topplags-prägel över sig var Herr Målvakt. Vore det inte för Örlunds räddningar, framför allt på Cesar Santins friläge med dryga tjugo kvar, så hade kalmariterna rest hem med tre poäng.
Därmed inte sagt att de motvilliga guldfavoriterna spelade bländande fotboll heller. Det var inte en sådan dag, inte en sådan match. Det var en snedpark där, ett felbeslut här, en missad chans där. Men ändå rätt underhållande till och från och med små glädjeämnen som storspelande Rasmus Elm att trösta sig med när det blev för segt och gäspigt.
Lättad stämning efteråt
I Råsundas bunker till presskonferenssal var det hur som helst närmast uppsluppen stämning efteråt med både Norling och Nanne i skämtartagen, även om Norling inte missade att säga att en AIK-tränare alltid vill vinna de här matcherna. Efteråt, i den mixade zonen (vad hände med de öppna omklädningsrummen?), var stämningen också närmast lättad. Premiären var avklarad, ingen hade vunnit, men ingen hade heller förlorat.
Bojan Djordjic hade gjort en godkänd debut och var nöjd med det eftersom ”så många vill att jag ska misslyckas”. Bojan gav också Kalmars lagkapten Rydström, som han smågnabbats med under matchen, en fin gliring när han med en illmarig glimt i ögonen sa:
”Rydström har ju en ’uppsats D’ i litteraturvetenskap. Man vill lära sig lite av honom, eller hur?”. (kul kuriosa i sammanhanget är att en av mina systrar var en rätt skoningslös opponent på en Rydström-uppsats för några år sen).
Henrik Rydström, som gjort en stabil match, kom en stund senare och kontrade på Bojans utspel med att prata om dennes filmningar, även Rydström med glimten i ögat dock.
Sen åkte alla hem och ingen var riktigt glad och ingen var särskilt ledsen och så var det med den premiären. AIK–Kalmar 0–0.
Varken mer eller mindre.