Förälskelsen till landet och dess fotboll går inte över
Januari. Grått, vått och rått.
I morgon börjar serie A på nytt och jag kan inte låta bli att undra: Varför flyttade jag hem igen?
I kväll drar den åter igång, ligan som jag tycks så ohjälpligt förälskad i.
Ja, jag vet att där inte alltid spelas den mest konstruktiva fotbollen. Jo, jag kan se skönheten även i La Liga. Javisst, jag har älskat att följa Premier League på nära håll då jag bott i London.
Jo, nog känner jag också till det smutsiga spelet bakom de italienska fotbollskulisserna. Jag vet att ”il calcio” är en svekfull älskare som stundtals riskerar att lämna mig besviken.
Ändå kan jag inte låta bli att bli förförd, ändå går min långvariga förälskelse till landet och dess fotboll inte över.
Därför sitter jag på tunnelbanans gröna linje hem från redaktionen i Globen City, trängs bland vinterglåmiga människor i fuktångande kläder och drömmer mig bort. Jag tänker att jag kunde suttit på Roms kaotiska Metropolitana istället, tycker mig höra den automatiska rösten säga ”nästa Termini”, gör mig beredd att gå av för att ta tåget till Fiumicino-flygplatsen och sen första bästa plan till Sicilien.
Pizza med Glenn
Jag kunde varit där i kväll, flugit ner från Rom för Catania-Juventus. Eller tagit tåget till mitt kära, gamla Toscana, sett Empoli-Reggina.
Om jag varit i min andra italienska hemstad, Milano, då jag hade jag nog valt Atalanta-Roma istället, åkt till Bergamo från Milano Centrale med ett av de ruffiga lokaltågen som stannar vid minsta mjölkpall.
Senast jag var i Bergamo, staden med sin svala, strama skönhet, var för en lunchintervju med Glenn Strömberg och den peperoncino-kryddade pizza vi åt på ett av hans stamställen är fortfarande med på min topp-fem-lista.
Det är sådana ögonblick som jag saknar när den svenska januaritristessen håller mig i sitt järngrepp. Då längtar jag till mitt italienska liv, min italienska vardag.
Jag saknar att helg efter helg på plats få bevaka fotboll av världsklass. Att en helt vanlig tisdag åka till Trigoria eller Formello och se Roma eller Lazio träna. Jag saknar fansen utanför Milanello, doften av pinjeskogen vid Inters anläggning Appiano Gentile.
Jag längtar efter att äta söndagslunch på Juventus stamkrog Urbani i Turin i väntan på en match med de vitsvarta. Runt borden Juves finfolk, på faten fint kalvkött, i glasen ett ännu finare vin och som dessert, det finaste av allt: en riktigt bra fotbollsmatch.
Tv som alltid visar fotboll
Jag saknar att vakna i min lägenhet i Prati i Rom, gå ner på den lilla café-baren och ta mitt morgonkaffe med mjölk, bläddra i La Repubblica och prata fotboll med farbröderna som tycks fastlimmade på barstolarna, framför den minimala tv:n som alltid, alltid visar fotboll. Jag längtar efter att köpa grönsaker och frukt som har rodnande kinder och smakar sol istället för plast.
Jag saknar att gå med kollegorna på Gazzetta dello Sports Rom-redaktion till Professionisti och äta Pasta alla Nicotera 01 på natten, ofta med ett gäng Lazio-spelare vid bordet intill.
Jag längtar efter att stå i baren på Gazzettans Milano-redaktion och smutta på en apertivo (tänk dig en bar på en svensk redaktion!) och prata om helgens matcher. Jag saknar att få höra gamla tanter busvissla efter unga byggjobbare, att möta folk som flirtar och ler på gatan, att ge och få komplimanger. Utan baktanke, bara som lite tårtglasyr för att pynta upp vardagen.
Jag längtar efter att vara den Jennifer jag är i italien; lite mer vågad, lite mer levande.
Det är vad jag längtar efter, medan jag tar tunnelbanan hem i skuggregnet.