De skänker bort ligatitlar med sina bortakomplex
MALMÖ. Stockholmslagen har gått totalt vilse i spenaten den här våren.
Slump eller av någon anledning?
Vem bryr sig?
Så här är det ju:
I Stockholm vill alla AIK:are att det ska gå dåligt för Djurgården och Hammarby och vice versa. Och i spenaten – omskrivning för landsorten som nollåttor ofta lätt föraktfullt kallar allt utanför egna stadsgränsen – bryr sig absolut ingen om hur dåligt det går för vilket av Stockholmslagen som helst.
Så även om fans spekulerar och analyserar om varför det inte funkar på bortamatcherna för det egna laget bryr sig egentligen inte någon överhuvudtaget om varför hela Stockholms fotbollselit i år bara visar elitklass på sina hemmaplaner.
De flesta konstaterar fakta och gör tummen upp. Väsby är visserligen en stockholmsk plusfaktor på bortaplan, men bryr sig någon verkligen om Väsby ..?
Kan ta en lugn dag på jobbet
Bortakomplex är ett av idrottens märkliga mysterier.
En fotbollsplan är ungefär likadan var man än kommer, även om gräset ibland är av plast nuförtiden. Publiken borta tycker generellt mer illa om en än den publik man har när man spelar hemma. Åtminstone så länge som man mest vinner hemma, annars kan det snabbt bli ännu jävligare att spela på hemmaarenan.
Så vad är problemet för professionella idrottsmän och kvinnor att prestera utanför stadsgränsen?
Resorna, miljöombytet, ovana underlag, hotelldöd, taskig mat, taskiga huliganer, taggade motståndare, längtan efter familjens trygghet, obekväma stolar i bussen – eller handlar det kanske bara om lättja?
En undermedveten känsla av att på bortaplan syns man inte lika mycket eftersom de egna fansen är så många färre på plats. Man kan ta en lite lugnare dag på jobbet i det jobbigt täta matchandet.
Alla komplex sitter i huvudet på individen. Ju fler individer i ett lag som lyssnar och tar till sig kristeorier skapar till slut ett kollektivt problem. Det som från början var slump blir till en sanning – vi kan inte spela på bortaplan.
Märkligast i den stockholmska bortatorkan tycker jag att Hammarby är. Truppen är så stark att det absolut borde handla om strid om direktuppflyttningsplatserna men det är framförallt de etablerade namnen, de som ska vara bättre än de flesta i superettan som vikit ner sig.
Återigen kanske ett utslag av lättja. Man vet att man ska vara bättre och tror att resultaten kommer av sig själv. Sinan Ayranci med sina fyra mål på de fyra senaste matcherna är på väg att bli årets fynd, medan Björn Runström och Paulinho kan bli årets floppar i en omgivning där de borde kunna briljera.
Taggade motståndare
Precis som stockholmare raljerar om landet utanför odlas fördomar och påhittade motsättningar mellan huvudstaden och resten såklart även runtom i landet. Därför – och för att Stockholmslagen ofta tillhör de klassiska lagen – är det alltid taggade motståndare som tar emot ett Stockholmslag medan samma motståndare förmodligen har med sig en omedveten men hämmande respekt när man möter stockholmarna på deras egna arenor.
Just nu är Stockholms bortafacit extremt. Förmodligen normaliseras förhållandet under hösten men seriesegrar ser väl ut att ha skänkts bort redan nu av lagen med bortakomplex.
Djurgården och Hammarby i damallsvenskan får väl inrikta sig på att försöka stanna kvar. Hammarbys herrar måste förmodligen vinna onsdagens bortamatch mot Jönköping för att kunna haka på topplagen.
I herrallsvenskan kan allting hända, så med åtta poäng upp till Helsingborg är AIK inte avhängt ännu i en guldstrid om man får ordning på bortaspelet.