LAUL: PL-stjärnans överlägsenhet sa allt
MANAUS. Det har diskuterats vad OS-fotbollen håller för nivå, och vad Sveriges OS-lag håller för klass i jämförelse med ett riktigt A-landslag.
Den som studerade Mikel John Obis överlägsenhet på planen i natt fick svar på båda frågorna.
Då ska man tänka på att den 29-årige Chelseastjärnan (som nyligen bytt ordning på sina namn) lunkade omkring på kanske 80 procent av hans fulla kapacitet, ändå satte han knappt en fot fel, slog inte bort många bollar och Sveriges centrala mittfältare var inte i närheten av att få grepp om honom (Alexander Fransson såg helt slut ut redan efter 20 minuter).
Så stor är skillnaden på den toppnivå Mikel John Obi representerar, och det här svenska OS-laget där förbundskapten Håkan Ericson fick 54 nej när han skulle ta ut truppen.
Gigantisk skillnad
För att tala klarspråk: Skillnaden mellan det vi ser under OS och det vi ser i ett EM eller VM är g i g a n t i s k. Lura er inte att tro något annat. Att jag fortsätter att upprepa budskapet beror på att det inte verkar fastna. Men det är fakta, fakta som tappades bort av medierna under förra årets U21-EM.
Mikel John Obi fick god hjälp också, inte bara av pigga lagkamraterna Oghenekaro Etebo och matchens enda målskytt Umar Sadiq utan även av ett Sverige som från att ha gjort det mesta rätt mot Colombia, och gett sig själva en bra chans i den här turneringen, gjorde väldigt mycket fel på en och samma gång.
Framför allt var det fina passningsspelet helt försvunnet. När Nigeria satte lite press, vågade Sverige plötsligt ingenting. Modet vi sett mot Colombia var som bortblåst av den kvällsvind som försökte svalka på glest befolkade Arena da Amazonia. Jag har inga exakta siffror på bollinnehavet men 60-40 till Nigeria är en rimlig uppskattning.
Det är för dåligt
Framför allt räknade jag till inte mindre än fem passningar bara under första halvlek som slogs rakt på motståndare i oattackerade lägen – det är för dåligt till och med för ett OS-landslag.
– Det handlar inte bara om passningen, det behövs rörelse också, det är ett lagspel men där agerade vi inte som ett lag idag, sa Simon Tibbling på presskonferensen.
Förlustsiffrorna hölls nere av målvakten Andreas Linde som gjorde en ny stormatch, och ett Nigeria som slog av på takten mot slutet. Tyvärr orkade Sverige inte utnyttja det fullt ut i djungelvärmen, och det är mer förståeligt, att de yttre förutsättningarna är svåra här i Manaus är sedan gammalt.
Men att ett i sammanhanget så duktigt mittfält som det svenska inte klarar att ge anfallet bättre understöd tidigare i matchen är underkänt. Återigen hade jag förväntat mig mycket mer av Abbe Khalili och Simon Tibbling som båda tillhörde de värsta syndarna vad gäller bolltapp. Båda slog dessutom bort svenska hörnor i slutet av matchen, precis som Ken Sema.
– Det är uselt. Det håller inte på den här nivån, suckade Tibbling.
Varför tar inte lagkaptenen Astrit Ajdarevic hörnorna också? kan man fråga sig men förbundskapten Håkan Ericson har rätt i att Abbe Khalili brukar ha en bra serve.
Blixtrade till, men...
Kapten Ajdarevic fick hjälpa till mycket defensivt, han blixtrade ändå till framåt med ett par fina framspelningar och hade den bästa kvitteringschansen men utespelaren Muenfuh Sincere blockade skottet. När tempot skruvades upp en nivå fick han större problem att hänga med, kvickhet är inte Astrits främsta egenskap.
Till sist vill jag återkomma till det här med Reine Almqvist och hans scoutingteam: Kvaliteten på Colombia måste ha överdrivits, medvetet eller inte, för att pusha spelarna inför premiären. Även om Håkan Ericson försökte rädda upp det inför nattens match framstår det i efterhand som att Sverige inte hade riktig koll på styrkeförhållandet mellan motståndarlagen.
Efter att Japan och Colombia spelat 2-2 är Nigeria klara gruppvinnare medan Sveriges hopp om en andraplats lever svagt inför mötet med Japan i Salvador.