ROBERT LAUL: Att bli fler är inte negativt
STOCKHOLM/RIO DE JANEIRO. Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn, sa redan Olof Palme.
OS-fotboll är inte riktig fotboll.
Visst, om Sverige vinner guld kan det bli en snabb nakensamba på Copacabana, fram till dess finns ingen anledning att hetsa upp sig.
Åtminstone inte över det sportsliga.
Minns U21-EM förra sommaren.
Blir irriterad bara av att tänka på det.
Det var ännu mindre på riktigt.
En ungdomsturnering!
Även om junisarna stod för en guldbragd i sammanhanget väger det lätt jämfört med ett seniormästerskap.
Att en svältfödd, svensk landslagspublik som törstar efter fotbollsframgångar rycktes med i hajpen likt julpåstrukna hockeyfans går att ha överseende med men visst blev det lite pinsamt hur sändande tv-bolag eldade på?
I stället för idrott, en kommers som rundades av i Kungsträdgården inför en publik där många lika gärna kunde varit där för att hylla vinnaren i Idol, kändes det som.
Och jag minns kanske fel men jämfördes inte U21-EM med VM-sommaren 1994?
Provocerande i så fall.
”Som att äta godiset innan maten”
Vem kommer ens ihåg U21-sommaren 2015 i dag? Ja förutom Patrik Carlgren & Co?
Extra tydligt blev det när talangerna skulle in i A-landslaget under EM, då blev kvalitetsskillnaden plågsamt uppenbar: John Gudietti och hans vänner har en bra bit kvar innan de levererar på högsta nivå.
Undantaget är Victor Nilsson Lindelöf som visade sig vara redo men VNL pratades det knappt om under veckorna i Tjeckien.
Nä, om Sverige ska få uppleva verkliga fotbollsframgångar igen är det kontraproduktivt att stilla hungern genom att kalla pseudohändelser för mirakel. Det är som att äta godiset innan maten.
På sikt hotas hela fotbollens särart och storhet om inte journalistiken klarar att dra en rak linje mellan vad som är på riktigt och inte. Det blir ett grådaskigt jippo av alltihopa.
Nu väntar OS, och även om OS är ett litet steg uppåt (åtminstone tre fullvuxna karlar i varje lag) är detta också en U23-turnering utan större värde.
Antingen får pamparna tänka om kring upplägget, eller så kan "herrfotboll" lika gärna strykas från OS-programmet. Det blir parodiskt när förbundskapten Håkan Ericson får 500 nej från olika spelare och klubbar.
Eller om det var 53 nobbar men det spelar ingen roll, ni fattar poängen: Omöjligt att bygga bästa 18-mannatruppen.
Tycker ändå att Ericson har fått ihop ett spännande gäng trots gårdagens förlust mot Sydkorea (3-2). Alexander Fransson, som avstod genrepet, är en nyckel och motor. Fransson är intressant även ur ett större landslagsperspektiv: Den förre IFK Norrköpingsmittfältaren kan mycket väl vara ett av de framtidsnamn Janne Andersson bygger Blågult kring.
I just OS-turneringen är jag nyfiken på Astrid Ajdarevic också. Frågan är bara om han orkar driva offensiven i 35-gradig djungelvärme och över 70 procents luftfuktighet som Manaus erbjuder? Det är här, mitt i Amazonas, Sverige spelar de två första gruppspelsmatcherna (mot Colombia och Nigeria), och Astrit brukar se lätt plågad ut redan efter 60 minuter i Örebrotemperatur.
”Fin spegel av ett Sverige i dag”
OS-truppen är annars en fin spegel av ett Sverige i dag där människor har rötter både här och där. Om jag ska nämna något positivt och vackert som U21-landslaget stod för var det just deras slogan ”det nya Sverige”. Laget blev en symbol för ett land där människor från jordens alla hörn samsas och samarbetar för att nå framgång tillsammans.
På samma sätt kan samhället betraktas som ett lag där alla har en insats att göra, där alla behövs, där alla är en nyttig resurs. Ju fler desto bättre.
Gör bara tankeexperimentet om ett fotbollslag fick spela med tolv spelare mot elva, vilken fördel på sikt. Att bli fler är inte negativt.
Som motståndare till samhällskrafter som påstår att vi är för många, som klumpar ihop de som kommer hit som ett problem, lånar jag gärna ut mitt motto: Det går inte att vika en tum.
Inte en tum.
Olof Palme uttryckte det redan 1965 i ett radioanförande om invandrare och fördomar i ett globalt samhälle:
”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken”.
Det var aktuellt 1965, det var lika aktuellt 2015 och det är värt att påminna om igen.
Jag skulle vilja tillföra ett perspektiv: Den främlingsrädsla jag som fotbollsskribent möter bland kommentarer och i mejlkorgen påminner på många punkter om det tillstånd av moraliskt förfall en missbrukare kan befinna sig i: Behovet att skylla på andra.
Inom exempelvis alkoholbehandlingen får vi i stället lära oss att det viktigaste vi kan göra är vår egen del. Det kan vara så enkelt som att undvika att sitta hemma framför datorn och hata på människor man aldrig har träffat. Det är första steget mot ett mer lyckligt perspektiv på livet.
Därför känner jag både glädje och tacksamhet över att få bevaka Sveriges fotbollslandslag i detta OS, trots att de sportsliga förutsättningarna inte är särskilt upphetsande alls.