"Inte ska väl det fjärde torskkriget bli Lasses sista strid?"
Laul: Islands sak är numera vår – det här kan bli landets fjärde seger mot England
NICE. Tre gånger har de mötts i krig om torsk, och Island har vunnit alla.
Sex gånger har Lars Lagerbäck mött England, och han har ännu inte förlorat.
Inte ska väl det fjärde torskkriget bli Lasses sista strid?
Sedan det stod klart att Island och England skulle mötas i åttondelsfinalen i Nice har allt blivit så väldigt kärvänligt och mjukt.
Gamla vännerna Lagerbäck och Hodgson ställs mot varandra 40 år senare, på ålderns höst, inspirationskällan mot arvtagaren.
– Det är större chans att de reser en staty över Lasse än över mig, sa Roy på gårdagens presskonferens.
Ja, det har varit väldigt trevligt och snällt och gemytligt alltihop.
Isländska spelare pratar om drömmatchen de längtat efter sedan barnsben, Wayne Rooney säger att det är lika tufft att möta Island som Portugal, bara olika typer av svårigheter.
Isländska fansen tycks nöjda med en hedersam förlust, i England räknar alla med avancemang, allt är frid och fröjd, alla får påsar.
Väldigt ojämna styrkeförhållanden
Kanske blir det så när ett land med drygt 300 000 invånare möter ett med närmare 60 miljoner. Där styrkeförhållandena på papperet är så ojämna att inte ens om hela Englands spelartrupp körs över med ångvält på väg till arenan så hade det jämnat ut sig. Roy Hodgson kan ha 23 nya gubbar på plats några timmar senare som är större stjärnor, har bättre betalt och mer erfarenhet av toppfotboll än de 23 man Island valt ut bland landets totalt 100 heltidsproffs.
– Det är mycket prat om siffror. Men så vitt jag vet är vi lika många på planen. Elva från England, elva från Island, försökte Wayne Rooney slingra sig undan frågorna på presskonferensen med bibehållen respekt för motståndet.
Visst, det är elva mot elva i den här matchen också men i övrigt är förutsättningarna väsensskilda för de här två landslagen.
I veckan har Island visserligen pratat om att inte låta sig nöjas, att det fortfarande finns utmaningar trots att de gjort så mycket mer än vad som går att begära.
Men det är inte lätt att besegra den här mättnadskänslan, att klara att ladda om både mentalt och fysiskt till hundra procent.
Behöver bli ordentligt uppretade
Jag tror ju, och det skrev jag redan i går, att Island behöver bli ordentligt uppretade för att lösa det här, och eftersom Islands sak numera är vår har jag funderat på hur jag kan dra mitt strå till stacken.
Jag efterlyste en insats från Sportbladets Peter Wennman men det enda han hittills bidragit med är att mer eller mindre ofrivilligt lägga krokben på en isländsk murvel under den engelska presskonferensen. Den potentiella upptrappningen dämpades dock snabbt då de isländska journalisterna är både artiga och ödmjuka till skillnad från de mer skräniga kollegorna i Wennmans drev.
Jag landade till slut i att matchen kanske måste beskrivas som ett krig.
Egentligen tillhör krigsreferenser de allra slitnaste sportklyschorna i boken (särskilt när det kommer till England, och framför allt när de ska möta Tyskland) men nu handlar det om Island, ett land som bara varit i krig en enda gång i historien, de så kallade ”Torskkrigen” 1948-1976. Passande nog mot just England, eller Storbritannien om vi ska vara korrekta.
Om ”Torskkrigen” verkligen är att betrakta som ”krig” råder fortfarande delade meningar om men en ”väpnad mellanstatlig konflikt” anses det i alla fall ha varit: Britterna fiskade torsk på isländskt vatten i Nordatlanten, patrullbåtar gick till attack mot trålarna, läget var särskilt ansträngt vid tre tillfällen (1958-61, 1972-73 och 1975-76), Island ”vann” alla gånger.
Tänkte ge Lasse lite hjälp...
Nu står Island och Lars Lagerbäck – mannen som mött England sex gånger som svensk förbundskapten utan att förlora – inför ett fjärde torskkrig där insatserna tack och lov inte handlar om mer än en fotbollsmatch men åter: Eftersom Islands sak numera är vår kan vi inte låta Lasse och gänget torska detta utan att åtminstone försöka ge dem en hjälpande hand.
Så jag tog helt enkelt upp den bortglömda storyn på sista presskonferensen inför matchen, med hela världspressen församlad, och Lagerbäcks högra hand Heimir Hallgrimsson hakade på direkt:
– Det är de här fotbollsspelarna som är Islands armé nu.
Uttalandet och vinkeln ledde förstås till rubriker som spelarna sedan läser, och kan se det som att britterna åter fiskar i grumliga vatten.
Men tändvätska och gammal krigspepp är en sak, hur Island ska lösa uppgiften konkret på planen är en helt annan.
Känner jag Lars Lagerbäck rätt lägger han upp allt precis som vanligt.
Eidur Gudjohnsen avslöjade vid en pressträff i förra veckan att det ord som Lagerbäck använder oftast är ”balans”.
(Det stod i 1,30 gånger pengarna, oddsen för övriga svarsalternativ på frågan ”Vilket är Lagerbäcks favoritord?” såg ut så här:
Position – 1,10.
Organisation – 1,20.
Kontinuitet – 1,40.
Springa – 1,50.
Våga – 50.
Chansa – 500.
Drömma – 999)
Island har varit ett välbalanserat och välorganiserat lag i EM, med spelare som hållit sina positioner. Det kommer de att vara i kväll också.
Island har haft samma startelva i alla EM-matcher hittills, de kommer att ha samma elva i kväll och de kommer att löpa utav helvete igen.
Om de vågar lagom mycket, ger fan i att chansa och väntar med att drömma till efter matchen, ja då kommer det att behövas en kreativ motståndare för att bryta ner Island.
Ju längre England får jaga det första målet, desto mindre kreativa kommer England att bli.
Där nånstans ligger möjligheten att åttondelsfinalen i Nice faktiskt blir Islands fjärde seger mot England, och Lasse Lagerbäcks sjunde utan torsk.