"Fenomenet är ristat i granit"
PARIS. Ursäkta tonläget men fotbollskartan ritades precis om igen.
För nu är det bekräftat, nu har lavan stelnat, nu är fenomenet ristat i granit:
Lars Lagerbäcks Island spelar åttondelsfinal i ett fotbolls-EM.
Jag vet inte om domaren Szymon Marciniaks ens blåste någon slutsignal i den här matchen.
Inte fan behövde han göra det.
I de sista sekunderna i den nästan 30-gradiga värmen sprang Island och inhopparna Elmar Bjarnson och Arnor Traustason över hela planen en sista gång, och rakaste vägen in med bollen i mål till 2-1.
Svetten rinner ur alla kroppsöppningar efter ett fotbollsdrama som kommer högt upp på listan, och det känns som att jag måste skriva ner det jag ser just nu för det är scener jag aldrig vill glömma.
Jag ser utslagna, österrikiska spelare som ligger på gräsmattan och jag lider med dem men jag ser framför allt ett isländsk fotbollslandslag som dansar med sina fans i en av Stade de France kurvor som de färgade blå under hela matchen.
Supportrarna kommer att stå kvar där och sjunga, långt efter att alla har gått hem: "Áfram Island, Áfram Island, Áfram Island". Orden som kommer att eka på Paris gator i natt.
De 23 bästa elitspelarna
Att Island är den minsta nationen genom tiderna att kvalificera sig för ett EM-slutspel, det är sedan gammalt.
Nu är Island i åttondelsfinal, och de ska möta England, en av Europas största fotbollsnationer: 55 miljoner invånare, fem miljoner licensierade spelare.
Island har 330 000 invånare.
33 000 spelar fotboll.
23 000 är licensierade för ett lag.
15 000 är män.
3000 är vuxna.
Blott 100 är heltidsproffs.
Deras bästa elitspelare är så få att jag kan räkna upp dem till namnet: De är 23 stycken, har precis spelat Island vidare till åttondelsfinal och alla heter något med -son på slutet utom (s)en.
De heter:
Hannes Halldórsson, Ögmundur Kristinsson, Ingvar Jónsson, Ari Skúlason, Birkir Sævarsson, Ragnar Sigurðsson, Kári Árnason, Hörður Magnússon, Haukur Hauksson, Sverrir Ingason, Hjörtur Hermannsson, Aron Gunnarsson, Kolbeinn Sigþórsson, Gylfi Sigurdsson, Birkir Bjarnason, Emil Hallfreðsson, Jóhann Guðmundsson, Alfreð Finnbogason, Arnór Traustason, Jón Daði Böðvarsson, Theodór Elmar Bjarnason, Rúnar Sigurjónsson och Eidur Gudjohnsen.
Snart presidentval
För att förstå den exakta betydelsen av ett ord brukar ordets synonymer vara till god hjälp.
Synonymer till "fenomen" är märklig företeelse, underverk, mirakel, naturföreteelse.
Att detta bekymmerslösa, isländska gäng ska spela åttondelsfinal i fotbolls-EM går tamefan bara att beskriva precis just så.
Men fenomen kan också vara en märklig person, en ovanlig person, ett underbarn, en övermänniska, en fantom, en snitsare.
Jag hör vad ni tänker: Lasse Lagerbäck.
Lars Edvin Lagerbäck föddes 16 juli 1948 i Katrineholm, och jag undrar om någon då trodde att han en vacker dag skulle rubriksättas som en fantom och en övermänniska – och att det inte skulle vara en överdrift.
Jag har redan placerat honom i samma historiebok som företagsledare som Ivar Kreuger, Ingvar Kamprad och Ruben Rausing, för även om ett fotbollslandslag inte är något företag så är Lasse en chef som levererar på jämförbar nivå.
Om två dagar, 25 juni, är det presidentval på Island, och Lagerbäck hade förmodligen vunnit om han kandiderat mot före detta fifflare och diverse författare.
Nu är det försent men i höstas installeras han åtminstone som hedersdoktor under Mittuniversitets akademiska högtid i Östersund.
In med honom i historieböckerna, bara. Överallt det går.
Identiska startelvor
Lasse Lagerbäck är redan Europas meste förbundskapten med sju VM- och EM-slutspel, och när han själv beskriver framgångsreceptet låter det så här:
– Jag lärde mig tidigt i karriären att utgå så mycket som möjligt från fakta. Sedan har jag jobbat med väldigt bra spelare i många år vilket jag har lärt mig mycket av. Det finns ett antal fakta varför du vinner matcher men för tillfället, fram till efter EM, håller jag dessa fakta för mig själv och med mina spelare.
Ett av de fakta Lars Lagerbäck alltid har lutat sig emot är kontinuitet, ett ord som låter så tråkigt att många säkert vill kasta sig i bilen, spontanköra till närmaste kyrkogård för att gräva ner det i en omärkt grav.
De glömmer att det är förbannat jäkla kul att gå till åttondelsfinal i stort fotbollsmästerskap.
Tre gruppsspelsmatcher – tre identiska startelvor.
Island har under Lars Lagerbäck blivit ett fotbollslag där spelarna inte bara vet vad de ska göra på planen: De vet också exakt vad lagkamraterna gör.
I veckan pratade spelare och ledare om att ”rädsla föder mod”, och nog var uppgiften inför 65 000 på Stade de France skräckinjagande. Island tog sig en den med ett större mod än de visat under någon av de två tidigare matcherna.
Tappade initiativet i första
Det var överraskande att se hur Island nästintill överdrev viljan att spela sig framåt, hur målvakten Hannes Halldórsson höll på att ge bort ett mål till Österrike efter tio minuter när han tvångsmässigt sökte en väg att rulla ut bollen.
Jon Dadi Bödvarssons 1-0-mål på en intränad inkastvariant från långkastaren Aron Gunnarsson via Kári Árnasons MFF-skalle var en naturlig följd av en matchbild som började med att Birkir Bjarnason och Gylfi Sigurdsson lobbade och klackade fram Johann Gudmundssons mäktiga distansprojektil i österrikisk kryssribba.
Men med 1-0 kom samma förlamande rädsla som vid ledningen mot Ungern, kanske var det känslan av att verkligen ha något att förlora samtidigt om Österrike inte hade det längre.
Plötsligt var Marko Arnautovic och David Alaba överallt, och när Ari Skúlason befann sig på fel sida av straffområdet dök Alaba upp där också med straff som följd.
Om någon tvivlat så blev det särskilt uppenbart där och då exakt hur svårt Österrike har att göra mål i detta EM: Aleksandar Dragovic sköt straffen i stolpen.
Men skadan var på sätt och vis redan skedd ur isländskt perspektiv: De hade tappat initiativet, bollinnehavet hade gått från 53-47 vid målet till 39-61 i halvtid.
Det enda Lars Lagerbäck lär ha varit nöjd med var försvarsspelet i straffområdet. Utöver det ägnade sig Island mest åt att ge bort bollar på egen planhalva. Halvtidssignalen måste ha kommit som en befrielse.
Det var ändå bara en liten vindpust jämfört med det österrikiska orkantryck som Island hade att hantera i andra halvlek.
Sådan satans bedrift
Marcel Koller, förbundskaptenen som oroade sig för regn i går men fick en välkommen tropisk hetta i stället, drog ner David Alaba ett steg, bytte in den store Marc Janko som striker och den lille Alessandro Schöpf i nummer tio-rollen.
I 60:e minuten trippade Schöpf rakt igenom Islands vanligtvis solida, centrala försvar och fläkte in kvitteringen.
Det kändes som den kom alldeles för tidigt med isländska ögon sett.
Resten av matchen var ingen vacker insats från de blåklädda för den som föredrar offensiv fotboll, om jag uttrycker mig försiktigt.
Lars Lagerbäck gick från 4-4-2 via 4-5-1 till 4-6-0: Båda forwards utbytta, ersatta med mittfältare.
Sedan tog han det ytterligare steg vidare, och skrev väl därmed ett nytt kapitel i fotbollstaktikens historiebok också: Ut med en mittfältare, in med en försvarare till. Dessutom hade han redan två målvakter på planen, sett till Kári Árnasons räddningar på egen mållinje.
Efteråt frågade jag Arnáson hur många försvarare de spelade med sista tio minuterna:
– Elva.
Men nu pratar vi om Island, och då är allt förlåtet när det kommer till att hålla ett resultat, vi behöver inte ens diskutera det.
Det här är – hur defensivt det än blev mot slutet – en sådan satans bedrift av Island att de som vill gnälla vet inte vad de pratar om.
Eller så missade de att i den här matchen var det ett lag som gjorde två mål medan det andra bara gjorde ett:
Det lag som gjorde två mål, var det lag som aldrig slutade att springa, som sprang så långt och snabbt och mycket att självaste slutsignalen blev överflödig.