Laul: Det behövs en sanningskommission
Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson slår näven i bordet och kräver ökade befogenheter för polis som utreder matchfixning.
Det är välkommet.
Men Eriksson slår samtidigt ifrån sig ansvaret: Hans egen idrotts- och fotbollsrörelse behöver ta bladet från munnen, och på allvar göra upp med den tystnadskultur som fortfarande råder kring ämnet.
Matchfixning förekommer men är svår att leda i bevis.
Så kan SVT:s Uppdrag Gransknings tredje reportage om uppgjorda matcher inom svensk fotboll sammanfattas.
Vi bjuds egentligen inte på något nytt, detaljerna kommer från nedlagda förundersökningar och en rättegång där samtliga sex åtalade gick fria.
Jag följde själv rättegången på plats i Kristianstads tingsrätt i höstas, och även om grundfrågan kändes glasklar (Varför skulle en ung fotbollsspelare plötsligt vittna såväl mot sig själv som mot grovt kriminella om hans historia inte var sann?) blev det snart tydligt att bevisningen var tunn i juridisk mening.
Ingen av de medåtalade backade upp historien, det var fem någorlunda samstämmiga historier mot en avvikande, ljudfiler från övervakning fanns inte sparade, de matchsekvenser som åberopades var möjligen besvärande för enskilda spelare men så var de också hemmahörande i en svensk division ett-serie.
Slår näven i bordet
Nu landar Uppdrag Granskning i slutsatsen att det behövs ny lagstiftning, idrottsminister Gabriel Wikström (S) passar den bollen vidare till Lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt vars utredning om hela spelfrågan ska vara klar våren 2017.
Det sätter ytterligare press på Hallstedt att matchfixning blir ett prioriterat utredningsområde, och det är förstås välkommet.
Björn Eriksson gör som han brukar göra när han står framför en tv-kamera: Han slår näven i bordet med en rak och tydlig lösning: Ökade befogenheter för poliser som utreder matchfixning. Där har Björn Eriksson rätt i sak, antalet kriminella som sysslar med matchfixning i Sverige antas vara relativt få men matchfixning ställer till med enorm skada eftersom det hotar hela fotbollens trovärdighet.
Men RF-ordföranden slår samtidigt ifrån sig idrottsrörelsens ansvar, eller fotbollens ansvar som det i första hand handlar om: Fram till 2013 sopades i princip alla misstankar under mattan, och först de senaste två-tre åren har fotbollens företrädare börjat erkänna problemet och dess omfattning.
Det finns ett flertal misstänkta matcher, domare, spelare och klubbledare så högt upp som i allsvenskan, som fram till och med 2014 på goda grunder kan antas ha varit inblandade. I vissa fall ska de ha blivit hotade, i andra ha bidragit genom att tysta ner historierna för att skydda egna föreningen eller sig själva.
Allvarliga anklagelser
Det är förstås allvarliga anklagelser jag ägnar mig åt, och jag har inte på fötterna just nu för att under utgivaransvar peka ut enskilda aktörer och klubbar men det hindrar inte spelare, klubbledare och domare som vet vad jag pratar om från att träda fram, för att kasta ett fullständigt ljus över frågan.
I ett annat sammanhang hade det säkert höjts röster för en sanningskommision eller motsvarande genomlysning. Nu handlar det om idrott och problemet kanske inte är så samhällsomfattande men hur mycket vet vi helt säkert om den saken – egentligen? För fotbollens historieskrivning behöver fler uppgifter komma upp till ytan.
Eftersom jag förutsätter att Björn Eriksson vet vad jag pratar om så blev jag besviken på att han inte använde Uppdrag Gransknings strålkastarljus för att försöka vädra ut det som fotbollens tystnadskultur fortfarande skyddar.